Livet kan förändras på en sekund

En sekund av oaktsamhet.
I bland händer något som inte får hända.

Dagens Sixten var glad, full av förväntan och sprallig!


Igår åkte Sixtens vagn nerför trappen i vår trappuppgång, den välte, och Sixten som inte var fastspänd trillade ur och landade på ett stentrappsteg. Det är flera som har hört av sig och undrar vad som har hänt och är oroliga. Jag har svårt att prata om det så ni får läsa istället.
Vill ni komma i kontakt med mig finns jag på facebook och sms. Orkar inte prata med någon som det känns nu.

Den onda, farliga trappen!


Detta hände vid 11, på förmiddagen igår. Trots dramatiken i situationen återhämtade Sixten sig efter skrik, tårar och mycket gos. Det syntes inga spår på kroppen av fallet. Han åt lunch, skrattade och satt i vagnen nerför Drottninggatan till Medeltidsmuseet. På museet blev han buren, skrattade och somnade till slut i pappas famn.
När Sixten kom hem till mig strax efter tre vaknade han och var helt otröstlig. Han grät och skrek förtvivlat. Eftersom Sixten är en kille som aldrig gråter eller skriker kände jag på mig att något var fel. Jag ringde efter Hans som kom hem direkt och vi tog beslutet att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att få honom undersökt. Sixten fortsatte vara otröstligt ledsen och vred sig i smärtor stundtals. Vid det här läget kunde jag inte hålla mig och mina tårar började spruta. Jag grät och grät.
När vi kom in till Astrid Lindgren fick vi träffa en sjuksköterska direkt som tittade på Sixten och undersökte reflexer, tittade på hans ögon, kände och klämde. Varje gång vi ändrade läge en centimeter förvreds Sixtens ansikte och han bröt ihop fullständigt. Däremellan var han ganska glad och lekte.

Sköterskan mätte Sixtens blodtryck med en minimanchett


Sixten fick en stark dos smärtstillande i rumpan.
Efter undersökningen fick vi sätta oss i väntrummet för att invänta en läkare. Sixten somnade ganska snabbt liggande i min famn. Jag höll mig blickstilla och han sov en timme. En sköterska kom och sa att vi snart skulle få träffa en läkare men att med stor sannolikhet kommer han inte att hitta något fel och då kommer vi att bli hemskickade med morfin.
Efter cirka en och en halv timme i väntrummet fick vi ett eget rum att vänta i. Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren och en läkarkandidat för att titta på Sixten. Sixten var vaken och glad när de kom in i rummet och de pratade med honom, lös honom i ögonen, knäppte med fingrarna för att se att han reagerade o.s.v. Sixten fick leka med ficklampan som han glatt började gnaga på. Vi berättade hur Sixten egentligen är: alltid glad, nöjd, pratsam och kontaktsökande. Läkaren lyssnade verkligen på oss och vi förberedde honom på att se Sixtens reaktion när vi lyfter honom eller flyttar lite på hans kropp. Läkaren gissade då spontant på att nyckelbenet kanske var brutet. När vi lyfte upp Sixten slog humöret över och än en gång förvreds det lilla ansiktet i smärtor och tårarna sprutade som Lille Skuttårar. Vad än läkaren gjorde grät Sixten och skrek i högan sky. Det gick inte att se att det skulle vara någon speciell del på kroppen som gjorde mer ont än någon annan men läkaren tyckte att det högra benet inte gav lika bra respons på stimuli som Sixtens vänstra. Oavsett var läkaren övertygad om att Sixten hade väldigt ont någonstans.
Ett så här litet barn vill man undvika att röntga, och måste man röntga tar man en kroppsdel i taget så att man inte röntgar i onödan. Beslutet togs att Sixtens högra ben och höft skulle röntgas först, visar det inget får man fortsätta att röntga kroppsdel för kroppsdel.

Pappa ger Sixten lite välling i magen innan röntgen.


Vi fick ta hissen upp till röntgenavdeningen och blev inkallade efter bara en kort stund. Sixten fick ligga på rygg och jag fick hålla benet i olika vinklar medan Hans höll i Sixtens kropp så att han skulle ligga still på röntgenbordet. Sköterskan tog tre omgångar med bilder som alla blev bra. Sixten var helt förstörd på röntgenbordet och bara grät.

Uppe på röntgenavdelningen.


När vi var på väg ut från röntgensalen ropade röntgensköterskan efter oss:
– Var försiktiga med hans knä!
Då visste jag att något var riktigt fel.
Vi kom tillbaka till vårt rum på akuten och Sixten somnade, som vanligt, klockan 19.00. Att ligga på mitt bröst gjorde Sixten lugn och verkade inte göra lika ont som att sitta eller ligga i famnen.

Vid 19.00 mojnade Sixten och somnade på mitt bröst, jag passade på att vila.


Vi fick vänta strax över timme på att röntgenbilderna skulle bli klara och att läkaren skulle titta på dem. Vi det här laget hade väntrummet fyllts till max, det var verkligen kaos! Vi hade tur som kom in tidigt när det bara var två barn framför oss i kön.
När läkaren väl kom in till vårt rum var han snabb med domen:
– Sixten har ont därför att han har brutit benet.
Det kändes som en stor sten föll från mitt bröst och landade djupt i magen. Inte nog med att se sitt lilla barn, 6 månader gammal ha så ont att han inte vet vart han ska ta vägen, att dessutom veta att det är vi vuxna som orsakat honom den smärtan, det är nog den värsta känslan en mamma kan ha.
På något konstigt sätt blev jag dock lättad över att få veta att det var ett benbrott. Det hade känts värre att bli hemskickade med smärtlindring utan att veta var Sixten har ont.
Vi fick gå direkt till ett gipsrum där två sköterskor fått i uppgift att lägga en gipsskena från tårna upp till höften. benbrottet ligger strax över det högra knät, på insidan. Vi bestämde att Sixten skulle ligga på mitt bröst eftersom han hade så ont i andra lägen.

Sixten gipsas, liggandes på mammas mage.


Jag låg och busade med honom samtidigt som tjejerna så snabbt och smidigt gipsade. Ibland skrattade Sixten, ibland skrek han.

Sixten växlade mellan att le och vara hela förkrossad, här gör det jätteont!


Gipsad upp till höften.


Vi valde ett blått bandage runt gipset. Inget könsneutralt här inte! När läkaren kontrollerat gipset och kollat Sixtens allmäntillstånd fick vi äntligen åka hem. Då hade vi tillbringat nästan sex timmar på akuten.

Vi ska äntligen få åka hem och Sixten är lite nöjdare när gipset kommit på.


Lilla ynkliga Sixten


Vi virade in Sixten i en sjukhusfilt och så fick han halvligga i mitt knä i bilen på vägen hem.
Natten har så klart varit väldigt orolig, jag har vaknat många gånger för att se så att han ligger okej. Sixten har legat på mitt bröst eller i min armhåla hela natten, fram till småtimmarna då han flyttades över till Hans armhåla istället.
Sixten har väldigt ont och får smärtstillande var fjärde timme. Han är vid gott mod trots den stora pärs han är med om. Han är väldigt ynklig och gosig men förstår såklart inte varför det gör ont när han rör på sig. Sixten pillar på tårna, försöker sätta sig upp som vanligt och kan ligga på rygg idag, det kunde han inte igår för att det gjorde så ont.

Frukostdags, svårt att sitta bra.


Det är bättre att sitta i pappas knä


Sixten kommer att vara smärtfri om 3-4 dagar och gipset kan tas bort om cirka 14 dagar.
Jag har inte gråtit så här mycket på flera år. Igår hamnade jag i en loop så att jag knappt kunde andas när Sixten hade som mest ont. Det är knappt så att jag kan skriva det här inlägget utan att tårarna börjar rinna.
Livet kan förändras på en sekund. En bebis är så skör. Ett benbrott är ju ingenting jämfört med vad som skulle kunna hända; en hjärnblödning, inre blödningar i magen eller till och med att Sixten hade kunnat dö i fallet.
Jag kommer aldrig att bli densamma efter detta. Jag behöver några dagar för att komma ur den värsta chocken och sorgen men vetskapen att Sixten har ont för att vi vuxna inte har varit tillräckligt uppmärksamma den känslan kommer att ta lång tid att bearbeta.

Relaterade inlägg:

Hur går jag ner i vikt?

Hur funkar det att använda träning som ett verktyg för att gå ner i vikt? Kan man gå ner i vikt av träning? Träning framställs ofta som ett effektivt sätt att gå ner i vikt, för vissa funkar det, men om man upplever att det inte funkar så finns det ofta rimliga orsaker, framförallt kopplat […]

Läs mer

Sommar med Nextory i mobilen

I samarbete med Nextory. Nu är sommaren äntligen officiellt här! Barnen har slutat skolan, jag har haft mina sista uppdrag och nu styr vi kosan mot USA! Och sedan väntar lata dagar i Stockholms skärgård, bröllop i Skåne, mm. Det kommer bli grymt! Jag kommer som vanligt att passa på att läsa och lyssna på […]

Läs mer

Nystart med boktips

I samarbete med Nextory. Nu är jag hemma i Sverige och vardagen igen efter alla ledigheter, och jag har lovat mig själv att fortsätta 2018 lika bra som jag slutade 2017, dvs med att vara bra på att hitta balans, lugn och tid för mig själv. Jag kommer fortsätta att sitta i förarsätet på mitt […]

Läs mer