Årets första träningspass

Efter en riktigt tuff höst som var helt löparfri på grund av en trasig sena under foten så har jag gradvis ökat på mina pass, både avseende längd, tid och fart nu i vinter. När jag tränade till Lidingöloppet och Stockholm Halvmara 2012 hade jag ett par långa pass innan tävlingarna men våren 2013 körde jag bara ett par pass över 10 kilometer. Mina första löppass efter uppehållet i höstas gjorde jag på Playitas när jag var där som löpcoach tillsammans med Topphälsa. Korta pass med snabba intervaller och allt fokus på deltagarna utmanade varken min uthållighet eller snabbhet men gav riktigt bra kvitto på att mitt rehabtålamod betalat sig. Helt smärtfri även efter 10 löppass på en vecka.
 
 När jag startade upp löpträningen här hemma igen efter en återhämtningsvecka så la jag upp en strategi där passens innehåll avseende fart, längd och disposition hela tiden anpassas efter dagsformen och med hänsyn till målet att kunna springa långt och snabbt, helt smärtfri igen. När jag i dag körde 2014 års första träningspass ville jag se hur långt på min resa tillbaka till löparformen jag kommit. Helt prestigelöst tog jag en kilometer i taget, från att ha 12 kilometer som mål förlängde jag till 15 kilometer, till 17 och till slut bestämde jag mig för 21,1 kilometer. Samma sträcka som en halv marathon. Farten är helt sekundär känslan i benen. Egentligen vill jag springa så långsamt jag kan och verkligen hinna känna hur foten möter asfalten och skjuter ifrån. Min andning är densamma som en rask promenad och jag springer gärna långpass med tuggummi i munnen som mätverktyg att jag inte springer för fort. Snabbt kan jag springa på andra pass.
 
 När jag efter 2 varv runt kvarteret härhemma äntligen passerade 21,1 kilometer på klockan hade jag sprungit mitt livs längsta träningspass, helt utan smärta i foten, aldrig tvekandes på kapaciteten eller utförandet. En kilometer åt gången med lugna starka korta steg. Inte ens andningen gav sig till känna.
 
 2014 är mitt år, det hade inte kunnat börja bättre!