Vi gör så gott vi kan för att samla ihop träningstimmar den här semester. Särskilt utmanande är det att hitta möjligheter att träna utan att det går ut över familjen mer än nödvändigt. Vi är kreativa och letar luckor och tillfällen till transportträning, lite meck med förberedelse och planering men åh så smidigt när det väl är klart.
Jag tog med mig löparkläder till stranden idag och när vi på vägen hem från Haväng har 10 kilometer kvar till min pappas hus så bytte jag om bredvid bilen och sen fortsatte Hans köra hemåt med gräbsen och jag sprang istället.
Det var evigheter sedan jag sprang längre sträckor, jag minns inte ens senaste träningspasset. Jag minns dock senaste gången jag sprang milen på tid; Sicklaloppet förra hösten, då personlig rekord på 44:30. Jag har alltid som ambition att ligga runt 45 på milen. Det är ett bra värde för mig och min uthållighet. Nu för tiden fokuserar jag mycket på snabbhet och explosivitet och springer i princip max 20 minuter per pass. Men om bara någon månad är det dags för Tjejmilen och jag har fått äran att tillsammans med ett gäng träningsbloggare representera Plan International och deras kampanj Because I am a girl så nu är det dags att börja prestera även på längre sträckor.
Eftersom jag inte sprungit på detta sätt; asfalt, landsväg, 27 grader, sol, 10 kilometer, tidtagning, så får jag nog i efterhand ta passet för vad det var. Det var ingen njutning, det gjorde ont och jag fick flera gånger vifta bort geupptankar. Fram till 6 kilometer höll jag tempot på 4:36 och jag överlevde precis. Men efter 6 kilometer, i höjd med Karlaby kro så blev det så fruktansvärt tungt, tempot sjönk till 4:40 och till slut tog jag 1 minut gående och genomsnittstempot hamnade på 4:44. En kilometer till och ytterligare 1 minut gång, tempo 4:50. Sista biten var en riktig kamp mot kroppen. Hjärnan ville mer men låren var som betong. Framme vid huset efter en liten extrakrok; 48:30 på 10k och jag bör vara nöjd. Med någon som draghjälp, lite skugga eller kvällstemperatur och inte bara längs med Österlenska åkrar kan jag säkert pressa ner tiden till 46-47 men om jag ska under 45 på Tjejmilen får jag lägga i en löparväxel nu. Man blir bra på det man tränar och nu får det bli längre sträckor asfaltslöpning framöver. Fast jag kan inte hålla borta känslan att jag är nöjd med att jag utan att varken vara “en löpare” eller träna löpning grenspecifikt ändå ett år efter senaste gången under dessa förutsättningar springa 10k på 48:30. Att träna intervaller ger mer konditionsträning än vad många tycks tro.
När jag kom fram till pappas hus var Hans i full färd med att packa bilen, iklädd cykeloutfit. Samla träningstimmar som sagt. När vi tömt huset på allt vårt bagage, vinkat hejdå till morfar och kossorna och lammen och traktorn så åkte vi mot Ystad för att möta upp Hans som cyklat istället för att åka bil. 4,5 mil senare hängde vi på cykeln på bilen och styrde mot Malmö där vi ska tillbringa ett dygn innan vi åker norrut till Skälderviken.
Varsitt träningspass under tid som ändå skulle ha tillbringats i bilen. Som sagt; alla sätt är bra utom de dåliga. Jag är tung i benen ikväll men nöjd med att sprungit 10 kilometer i gassande sol på en landsväg bland åkrar med kossor som enda åskådare.
Nu finns det ingen återvändo: Tjejmilen – Here I Come!
Blev sista anhalt i livet för 30 små flugor som krockade med min svettiga mage ute på en åker.