Lofsans bloggtävlingar

Vinn startplats till Lidingöloppet

Att jag är en riktig tävlingsmänniska är det väl få av er som har missat hittills. Jag älskar att mäta mina krafter gentemot tidigare prestationer och att känna att hårt arbete ger lön för mödan. Jag kommer tyvärr inte själv att tävla i några lopp denna höst men jag är väldigt glad över att kunna ge två bloggläsare möjligheten att springa Lidingöloppet. Ni som vinner varsin startplats väljer själva om ni vill springa det korta på 15 km eller den långa varianten på 30 km. Loppet är fullbokat så det här är din chans för dig som inte anmält dig men som nu känner dig sugen på att springa. Jag sprang Lidingöloppet förra året och det var en helt fantastisk bana. Jag ser så fram emot att heja på alla deltagare i år.

För att vara med och tävla vill jag att du i kommentarsfältet tipsar om din bästa strategi till att tänka positivt under tävling eller prestation. Jag jobbar med mantrat Stark, snabb, snygg när jag springer med maxpulsen dånande i öronen. 🙂

Tävlingen avslutas onsdag 11/9 klockan 16 och då behöver jag kunna komma i kontakt med vinnarna via mail för att kunna lämna alla uppgifter till Lidingöloppets kansli.

Denna tävling sker i samarbete med Pripps Sport Energy, en sportdryck perfekt att dricka under och efter längre lopp och tävlingar .

 

 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

43 Kommentarer

  • Svara Jenny 10 september, 2013 at 21:45

    Jag har en ”Ida” på axeln som skriker att det bara sitter i huvudet!

    Vore galet kul att vinna en plats då jag efter Tjejmilen är sugen på ett till lopp i år och Lidingö skulle vara en perfekt sista utmaning!

    [Svara]

  • Svara Karin 10 september, 2013 at 21:46

    När jag sprang mitt första Stockholm maraton och var på Västerbron andra varvet var det en kille bredvid mig som sa till sin kompis: ”Nu är det bara sju kilometer kvar! Det är ju ingenting, ingenting! Det är ju som vår vanliga runda längs Årstaviken, den har vi ju gjort hur många gånger som helst!”. Sedan dess brukar jag försöka tänka så i slutet av längre lopp och träningspass, exempelvis ”bara tre kilometer kvar, det är ju bara som den korta biten från sjön och hem”.

    [Svara]

  • Svara Maria Svensson 10 september, 2013 at 21:48

    Jag har PIGG FRÄSCH STARK som mantra. Tänker också ofta att klara hen det (personen framför) så ska jag bantning klarar det också 🙂

    [Svara]

  • Svara Louise 10 september, 2013 at 21:55

    Jag delar upp loppet i mindre delar & firar varje delseger med att känna mig stark. ”Wow 1/10 gjord”, ”bara 2/3 kvar”, ”hälften kvar” osv.

    I kombo med peppmusik & snygga (=snabba) kläder!

    [Svara]

  • Svara Charlotte 10 september, 2013 at 21:57

    Jag brukar tänka att löparna bredvid mig inte ser så trötta ut. Alltså kan inte jag heller vara så trött som jag inbillar mig. Jag brukar också tänka på känslan som infinner sig efter målgången och att när man tagit sig så långt som över startlinjen vore det väl tusan om man inte också tog sig i mål!

    [Svara]

  • Svara sara tilling 10 september, 2013 at 21:57

    Jag som tränar och tävlar Crossfit utsätts nästan varje dag för detta. Ibland är det musklerna som skriker, ibland lungorna. Oftast både och. Då upprepar jag för mig sjäjv.
    Varje repetition räknas. För varje rep blir du starkare och uthålligare. Dena repetitionen kommer aldrig igen så ta väl vara på den.
    Det har hjälpt mig otroligt mycket. I början tävlade jag mot alla andra. Nu är det mot mig själv och BARA mot mig själv. Det bästa är att jag alltid står som en vinnare. No matter what

    [Svara]

  • Svara Anna Huss 10 september, 2013 at 22:02

    Jag tänker att jag är skyldig att anstränga mig för min fantastiskt funktionella kropp, att vi är skapta för rörelse och att ju mer jag anstränger mig i detta nu( på löprundan alltså) ju bättre blir jag nästa runda. Bara win win alltså. Att ge upp eller dyl är jag livrädd för, det skulle jag inte göra om jag inte höll på att dö, på riktigt!
    Sprang min första mil i våras på Karlstads stadslopp på 50.35 o det var såå kul! Sen dess har det blivit en hel del rundor. Skulle va roligt att testa igen, längre, samtidigt som det skulle va galet pirrigt och jobbigt! Tror att jag verkligen vill vinna detta! Eller!?

    [Svara]

  • Svara Jenny Wikstrand 10 september, 2013 at 22:03

    Jag brukar nynna på samma låt som pushat mig igenom två förlossningar:

    Just i dag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dagen, och är så glad att den äntligen kommer.

    Att fokusera på att det är just nu, i detta som träningen och livet sker, och att det är nu man ska göra jobbet! Och göra det med glädje liksom.

    [Svara]

  • Svara Erika 10 september, 2013 at 22:05

    Att dela upp rundan i kortare etapper fungerar alltid. Jag tänker också på hur himla duktig jag är, fyra barn mellan 12 och 5år med massa aktiviteter och så hinner jag springa massa mil varje vecka också!

    [Svara]

  • Svara Linda 10 september, 2013 at 22:10

    Jag tänker #minkroppärfantastisk
    Oavsett resultatet är jag fantastisk som tar mig ut utanför min bekvämlighetszon! Jag vill såklart prestera mitt allra bästa – utifrån de förutsättningarna jag har just där och då, gärna med en extra push ut i det där otrygga, där mjölksyran kommer, eller pannbenet måste fram.
    Då räknar jag bakåt i antal min/km/reps/ eller vad det nu är – och vet att minkroppärfantastisk som orkar allt jag utsätter den för.
    En typ av push men mest en kärleksförklaring till mig själv 🙂

    Vore så kul att vinna! Isåfall ta jag med mig Lisa (livetfråndenljusasidan.se) Vi bestämde oss för sent=hutlösa priser

    [Svara]

    Lisa & livet från den ljusa sidan Reply:

    Like! 🙂

    [Svara]

  • Svara Helena 10 september, 2013 at 22:14

    På ett lopp inbillar jag mig att någon i publiken säger ”jäklar vad hon ser stark ut”. Då sträcker jag på mig lite extra :). På allakanträna-träningar finns det inte en chans att man ger sig, med Ida som coach ;).

    [Svara]

  • Svara Springsarat 10 september, 2013 at 22:18

    Jag har dels ”alla kan träna” på min ena axel, dels mantrat stark och snabb. Men när jag inte längre orkar tänka och är så trött så jag helst vill lägga mig ner bredvid banan och gråta så är det mina barn jag tänker på! Att de ska stå där vid målgången och heja på mig!

    [Svara]

  • Svara Lisa & livet från den ljusa sidan 10 september, 2013 at 22:25

    Jag tänker på att mitt pannben är så tjockt. Att jag aldrig stannat förr och inte kommer göra det nu. Att om någon vet hur man kör in i kaklet så är det jag.
    Jag kan göra det, jag kommer göra det. Inte svårare än så.

    [Svara]

  • Svara Helena 10 september, 2013 at 22:32

    Jag tänker på känslan efteråt….SOOOM, jag längtar efter denna! Tänker på målrakan, publiken, familjen som tar emot, varma ombyteskläder, duschen där hemma, maten, vinet, godiset, sängen…..ja, tom känslan morgon efter. Under själva loppet tänker jag på att jag är stark och (åtminstonne) SER pigg ut! Räknar alltid ner och tänker att målet kommer närmare och närmare….
    Under tuffa pass på egen hand kommer de jobbiga tankarna….varför varför?? Slår snabbt bort dessa och njuter av att jag KAN och faktiskt ääälskar att träna! Tränar ju för att vinna 🙂 över andra och/eller mig själv…
    Lidingö är en personlig favorit där man verkligen måste jobba med det mentala, speciellt där vid 18 km där man bara vill dööö.
    /HelenaV

    [Svara]

  • Svara Emelie 10 september, 2013 at 22:54

    Jag låter kropp och knopp ”vila” tills halva sträckan är avklarad. ”vila” så till vida att jag uppmärksammar och fokuserar endast på mina fötter, marken under mig och min hållningen. Därefter meddelar jag kroppen att vi tillsammans (kropp och knopp) nu är halvvägs och att det innebär en känsla av att nu är det ”bara nerför”! Tanken som kvitterar ut denna känsla är: ”Har jag sprungit så långt både i km och tid (halva sträckan) kan jag springa lika mycket till!!”. För varje km därefter peppar jag mig själv genom tanken att ännu en km är avklarad = check! När det är ca 3-4 km kvar till mål är det viktigt för mig att verkligen ”ta rygg” på någon starkare än jag, här övergår fokus i tävlingen för mig, från mig själv, till ”andra” starkare löpare = jag är trött och behöver hämta ny energi! 150-200 m kvar = Spurta (om det är möjligt) med all kraft som finns kvar!!! :))

    – Jag är envis, har vinnarskalle och är mer uthållig än jag själv tror!! 🙂

    [Svara]

  • Svara Mia 10 september, 2013 at 23:05

    Jag vill att löpning ska vara roligt, så när jag springer vill jag att det ska kännas både lätt och roligt. Om det inte känns så, så tänker jag det tyst för mig själv ” lätt och roligt, lätt och roligt”, vilket nästan alltid fungerar. Och funkar inte det, så tänker jag; ”kom igen, det här är bara x antal minuter eller timmar av ditt liv, så kuta!”, haha 🙂

    [Svara]

  • Svara Helén 10 september, 2013 at 23:06

    Jag är skittöntig när jag är ute och springer och peppar mig själv. Med sjukt mycket svordomar. -Men för fan, det är ju bara bort dit till det där jävla träd jävlet, för i helvete kom igen NU! Visa vart det där jäkla skåpet ska stå. Fy helvete vad jävla bra du är! Fuck vad bra du är! Helvete du är ju helt fantastisk!
    Typ…. Usch vad illa det låter. Men det funkar! Peppar både mig själv och hålla borta björnar på det här sättet, tror jag, har inte sett någon än ialf 🙂

    [Svara]

  • Svara Therese 10 september, 2013 at 23:09

    Jag blir väldigt peppad av musik. Så rätt spellista är ett måste för mig.

    [Svara]

  • Svara Helen Stenström 10 september, 2013 at 23:22

    Jag älskar mål och delmål så för att klara en viss sträcka delar jag upp den i en massa mindre sträckor . Sedan tänker jag efter x km är det ok att dricka , efter x km är det ok om jag vill gå osv .

    När jag väl passerar dom sträckorna så tänker jag fan va bra du är Helen , du är så bra så du orkar till nästa delmål .

    Sedan är det bara att köra på tills målet är nått . Händer sällan eller typ aldrig att jag inte klarar mina delmål och mål.

    Håller tummarna för att jag kan planera in ännu ett lopp i år .

    Kram Helen

    [Svara]

  • Svara Malin 11 september, 2013 at 06:22

    Musik! Både som pepp och något slags mått på hur länge jag ska hålla ett visst tempo, t ex ”bara den här låten, den är 3.30 min, håll i”, och så kommer nästa grymma låt då är det bara på’t igen.

    Bästa pepplåten just nu; Eric Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora”

    Dom säger att våra drömmar är för stora
    Men vi kommer aldrig, aldrig att förlora
    Blicken mot himlen med lyckliga tårar
    Men vi kommer aldrig, aldrig att förlora

    [Svara]

  • Svara Andrea 11 september, 2013 at 06:24

    När det gäller långdistans så brukar jag försöka jobba med små mål längs vägen. Beroende på hur kroppen känns så styrs de små målen efter det. Om jag känner mig väldigt trött redan efter några kilometer så handlar målen om att vara glad för varje km jag tar mig fram och ju längre man kommer även vara glad för varje fotsteg man tar.

    Känns kroppen lättare så fokuserar jag mer på att behålla samma bra tempo, hålla huvudet högt och fokusera framåt. Och även peppa mig själv om att JAG KAN. Med det mentala kan man komma långt.

    [Svara]

  • Svara Cecilia 11 september, 2013 at 07:29

    Min mesta tanke vid träning och lopp (även förlossningar) är:
    ”Det finns massor som klarat det du gör, alltså gör du också det! ” eller
    ”Nu jag j*vlar ska jag klara den här skiten” är en annan klassiker.

    Jag borde nog öva lite på positivt tänkande…

    [Svara]

  • Svara Sophie 11 september, 2013 at 08:03

    Min pappa har lärt mig att andas ut djupt för att få ny energi, så jag brukar anada ut kraftfullt och tänka ”kom ingen nu Sophie, du älskar att springa”
    Jag tycker även att själva kännslan att springa med en massa människor runt omkring mig ger mig energi.

    [Svara]

  • Svara Sara 11 september, 2013 at 08:17

    Tack för en omtumlande tävlingsfråga! Så spännande att tänka tillbaka på några lopp och inse att jag faktiskt använder mig av flera olika strategier som jag inte varit medveten om. I början mycket positiv pepp: Härligt! Du är stark idag! Vid uppförsbackar och när det börjar ta emot: Lugnt och lätt, lugnt och lätt! Och sedan när den egna energin börjar sina att ta hjälp av publiken, sätta fokus utanför sig själv, få energi utifrån. På senaste loppet tog jag mig tid att göra high five med massa barn mot slutet av banan, för att deras glädje gav mig energi och känslan att vara en superstar!

    [Svara]

  • Svara Mia 11 september, 2013 at 09:11

    Det är så härligt att se din passion för träning! Jag känner igen mig i ditt sätt att tänka då jag också vill se framsteg i form av bättre/snabbare tider och tänker kvalitet istället för kvantitet. Jag fokuserar mest på löpning och styrka som främjar löpning.

    Jag ska redan springa Lidingöloppet 30km så jag behöver ingen startplats. Ville bara säga att jag gillar din blogg och din glöd för träning. Det är inspirerande! 🙂

    [Svara]

  • Svara Johanna Barvelid 11 september, 2013 at 09:14

    Jag ser mig själv oftast i ett större sammanhang, typ att jag springer ett os, att jag har medaljchans, sen drömmer jag om känslan när jag går i mål. Om det gäller uttagningar så ser jag mig själv vinna tävlingen, det ger mig styrka att prestera där och då!
    Kram på dig!

    [Svara]

  • Svara Anna Gustafsson 11 september, 2013 at 09:24

    Jag brukar vända på resonemanget och istället för att tänka att nu är det bara x antal km kvar av det jobbiga tänker jag att vad synd, nu är det bara x antal km kvar som jag får njuta av den härliga stämningen, publikens hejarop, pepp från mina medtävlare och känslan av att min kropp är stark och snabb på just det här loppet. Att samtidigt fyra av ett leende brukar leda in mina tankar i positiva banor!

    [Svara]

  • Svara Moa Jantze 11 september, 2013 at 10:23

    Jag springer alltid helt utan musik och går in i mig själv när jag springer. Använder klockan för att hålla en jämn nivå på loppet. Jag peppar mig själv men använder även publikens stöd för att ta mig framåt. Vissa kilometrar är såklart alltid tuffare än andra men på det stora hela är alla lopp en positiv och peppande upplevelse.

    [Svara]

  • Svara Ida 11 september, 2013 at 11:00

    Jag visualiserar mig själv när jag känner mig som starkast. Den känslan – i längdspåret skejtades upp för en brant backe, armar och ben brinner men i huvudet – du är STARK! DU är STARK! Och väl uppe – endorfinrus – och ja, känslan av att vara ÄNNU starkare – det bär hela vägen in i mål.

    Ida

    [Svara]

  • Svara Anna Larsson 11 september, 2013 at 12:26

    Jag har alltid ett ganska tydligt mantra när ska springa en längre sträcka eller ett lopp.
    Jag snörar på mig löparskorna, pluggar i hörlurarna i öronen, ställer mig på startbanan med full fokus på att se mig själv springa in på upploppet på den bästa tiden som jag kan prestera och visualiserar hur publiken jublar! Denna vision är något som jag plockar fram under hela loppet!
    Och som små små delmål under sträckan tar jag fram min egna röst i huvudet som ropar -bra jobbat Anna

    [Svara]

  • Svara Linda 11 september, 2013 at 12:29

    Brukar dels dela upp loppet att nu har jag hunnit 1/4:e del, nu är det hälften kvar ovs.

    Annars använder jag mig av mantrat JAG VILL OCH JAG KAN. Brukar fungera bra 🙂

    [Svara]

  • Svara Therese 11 september, 2013 at 13:21

    Hade gärna varit med och tävlat om det inte vore för att jag ska springa Lidingö Tjejlopp som den sista tävlingen i min Tjejklassiker. Verkar vara ett roligt lopp och nåt annat år så får det bli 30km på Lidingö 🙂

    [Svara]

  • Svara Birgitta 11 september, 2013 at 13:33

    Jag kör också med ett mantra – och det påminner om ditt: ”Snabb, stark, smidig”. 🙂
    /Birgitta

    [Svara]

  • Svara Mia 11 september, 2013 at 14:16

    Att starta klassikern med Lidibgöloppet vore ju grymt kul då jag och maken kan följas åt!!

    Jag brukar fokusera och njuta av naturen, staden eller människorna runt mig. ”Åh vilken fin talldunge, oj här var det en backe med en massa rötter vilken väg är bäst att ta…hmmm, härlig havsbris nu får jag ta i lite mer”. Ju mer jag kan koppla bort tankarna från ”mig själv” desto lättare och faktiskt snabbare går det.

    [Svara]

  • Svara Anna Sjöberg 11 september, 2013 at 15:09

    Jag tänker: Det här är MIN egen tid, det här får MIG att må bra!

    Som småbarns mamma tänker man inte så ofta på sig själv, men just i löparspåret satsar jag bara på mig själv:)

    [Svara]

  • Svara Louise 11 september, 2013 at 15:25

    Jag är envis och uthållig och vet att jag orkar. Så när jag dippar pushar jag mig själv med att du orkar – du VET att du orkar!!! För det gör ju, det sitter ju till 90% i huvudet.

    Sen sa min fotbollstränare till mig för länge sen att när du är sjukt trött och vill stanna, då har du minst 50 % kvar av dina krafter. Det hjälpte mig under både Vasaloppet och förlossningen.

    Lidingöloppet är både en utmaning och lite ångest men vore riktigt kul att prova!

    [Svara]

  • Svara Anneli Storm 11 september, 2013 at 15:57

    Tänker så här och säger till mig själv när/om det behövs:

    Innan du vet ordet av så sitter du i soffan, nyduschad och sååå nöjd! Du gjorde det igen! Så njut nu och ta i lite extra så känns det riktigt bra sen!

    /Anneli

    [Svara]

  • Svara Josefine Svärdstrand 11 september, 2013 at 19:50

    Jag är väldigt envis och vägrar ge mig trots att musklerna skriker! Jag brukar dela upp loppet i delar och tänka att nu är det bara x km kvar, det är ju ingenting! Lite längre fram: nu är det bara x km kvar ännu mindre än förut och sen till sist: nu är det bara x km kvar det är ju definitivt ingenting! Beroende på hur långt loppet är! 🙂
    Sen brukar jag även fokusera på hur skön känslan är när man kommer i mål! 🙂

    [Svara]

  • Svara Lina 11 september, 2013 at 19:51

    Jag hoppas att jag inte e försen….vore kul 🙂

    Jag tänkter alltid, jag kan, jag vill, jag klarar detta 🙂

    Kram

    [Svara]

  • Svara Ulrika 11 september, 2013 at 20:48

    När kroppen börjar strejka tänker jag alltid ”Det här är det roligaste du vet, le och njut” fungerar alltid, jag älskar att tävla!

    [Svara]

  • Svara Daniel 12 augusti, 2014 at 14:48

    Alla lopp har sina upp och nedgångar mentalt. Jag försöker alltid tänka på att nedgången man har ”när allt känns skit och man vill bara börja promenera” som temporär. Det kommer at gå över och snart så kommer det att kännas bättre igen. I slutet av loppet så gråter jag inombords för att tänka ”gråt inombords nu för att sedan gråta utombords på målrakan” mvh Daniel som gråter på vartenda upplopp 🙂

    [Svara]

  • Svara Mia ÅS 9 september, 2014 at 15:17

    När jag springer långt brukar tänka på hur bra träning det är och hur det gör min kropp starkare.
    När jag springer i backar är mitt fokus på att det är bra med backar eftersom det bygger mig och att jag bara ska trampa på.
    Så i mitt huvud kör jag en ramsa som går: vi bygger och vi bygger och vi trampar och vi trampar.
    När backen sen är slut fokuserar jag på andningen en stund tills jag har fått ner pulsen igen. Annars har jag en tendens till att spänna mig när jag blir andfådd och då blir det än svårare att få luft.

    [Svara]

  • Lämna kommentar