Vårruset 2013

Här kommer min rapport från årets första asfaltslopp, Vårruset, 5 kilometer långt. Jag sprang detta lopp senast våren 2011, när Baxter var 7 månader gammal. Då stod jag längst fram i starten och hade fri väg hela tiden. Mer om det grymma loppet har jag skrivit här: Vårruset. Min fina tid från det loppet vill jag mer än gärna slå. Senaste försöket, i och för sig inte på samma bana men ändå 5 km var på Bellmanstafetten förra hösten då jag sprang 5 km på 21:45. Idag var min målsättning att komma in på 21:30. Det är coolt.
Jag stod längst fram i den första klassen som inte har tidtagning. Framför finns det tre klasser varav två stora med tidtagning som startar 5 och 10 minuter före den första gruppen utan tidtagning. Jag var först i starten och hade ingen nära mig från min grupp första kilometern, den gick enligt plan på 4:00. Då kom jag i kapp den stora massan i den bakre tidtagningsklassen och det var som att springa in i en vägg. Det var näst intill omöjligt att komma förbi oavsett om jag sprang i brännässlorna bredvid eller inte. Det kändes som att jag sprang mer i sidled än framåt stundtals. När jag äntligen tråcklat mig igenom den första stora gruppen och det blivit lite luftigare mellan löparna så kom jag i kapp den främre tidtagningsgruppen och än en gång blev det som en vägg. Jag försökte vara smidig och sicksacka men det var så svårt.
Jag gick i mål på 22:14, varken trött eller nöjd. Jag är väldigt mån om att alltid känna att jag gjort mitt bästa, det här var verkligen inte det. Jag hade 178 i medelpuls under loppet, 5 slag under den medelpuls jag höll under 2,5 timme på Stockholm Halvmarathon. 2011 snittade jag 187 i puls under Vårruset, det var min maxpuls vid ett tillfälle idag. Det säger en hel del om hur lätt löpningen kändes i kroppen utifrån de förutsättningar som var.
Om jag ska springa Vårruset nästa år ska jag springa längst fram igen, och så ska jag göra ett nytt försök på 21:30 på Bellmanstafetten i höst. Hade det bara varit jag som sprang Vårruset idag hade jag kanske klarat det, men det är ingenting att älta. Det var ett bra träningspass i de övre pulszonerna men inte särskilt jobbigt.

Jag tror att detta var mitt första lopp i barfotaskor. Jag körde med Merrell Lithe Glove. Funkade mycket bra, trots asfalt. Röhnisch sponsrade oss med linnen och så sprang jag i deras shorts med kompressionsstrumpor från Gococo.

Sofia är gymchef på Rosa Skrot, en mycket bra tjej. Och lång. Observera mina fötter.

Camilla är VD på Skrotet. Hon är också lång. Och ett perfekt bollplank för mig.

Vi var ett stort gäng kollegor och medlemmar från Rosa Skrot som sprang ikväll. Grym sammanhållning!