Lofsan

Vårruset 2013

Här kommer min rapport från årets första asfaltslopp, Vårruset, 5 kilometer långt. Jag sprang detta lopp senast våren 2011, när Baxter var 7 månader gammal. Då stod jag längst fram i starten och hade fri väg hela tiden. Mer om det grymma loppet har jag skrivit här: Vårruset. Min fina tid från det loppet vill jag mer än gärna slå. Senaste försöket, i och för sig inte på samma bana men ändå 5 km var på Bellmanstafetten förra hösten då jag sprang 5 km på 21:45. Idag var min målsättning att komma in på 21:30. Det är coolt.

Jag stod längst fram i den första klassen som inte har tidtagning. Framför finns det tre klasser varav två stora med tidtagning som startar 5 och 10 minuter före den första gruppen utan tidtagning. Jag var först i starten och hade ingen nära mig från min grupp första kilometern, den gick enligt plan på 4:00. Då kom jag i kapp den stora massan i den bakre tidtagningsklassen och det var som att springa in i en vägg. Det var näst intill omöjligt att komma förbi oavsett om jag sprang i brännässlorna bredvid eller inte. Det kändes som att jag sprang mer i sidled än framåt stundtals. När jag äntligen tråcklat mig igenom den första stora gruppen och det blivit lite luftigare mellan löparna så kom jag i kapp den främre tidtagningsgruppen och än en gång blev det som en vägg. Jag försökte vara smidig och sicksacka men det var så svårt.

Jag gick i mål på 22:14, varken trött eller nöjd. Jag är väldigt mån om att alltid känna att jag gjort mitt bästa, det här var verkligen inte det. Jag hade 178 i medelpuls under loppet, 5 slag under den medelpuls jag höll under 2,5 timme på Stockholm Halvmarathon. 2011 snittade jag 187 i puls under Vårruset, det var min maxpuls vid ett tillfälle idag. Det säger en hel del om hur lätt löpningen kändes i kroppen utifrån de förutsättningar som var.

Om jag ska springa Vårruset nästa år ska jag springa längst fram igen, och så ska jag göra ett nytt försök på 21:30 på Bellmanstafetten i höst. Hade det bara varit jag som sprang Vårruset idag hade jag kanske klarat det, men det är ingenting att älta. Det var ett bra träningspass i de övre pulszonerna men inte särskilt jobbigt.


Jag tror att detta var mitt första lopp i barfotaskor. Jag körde med Merrell Lithe Glove. Funkade mycket bra, trots asfalt. Röhnisch sponsrade oss med linnen och så sprang jag i deras shorts med kompressionsstrumpor från Gococo.


Sofia är gymchef på Rosa Skrot, en mycket bra tjej. Och lång. Observera mina fötter.


Camilla är VD på Skrotet. Hon är också lång. Och ett perfekt bollplank för mig.


Vi var ett stort gäng kollegor och medlemmar från Rosa Skrot som sprang ikväll. Grym sammanhållning!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

9 Kommentarer

  • Svara Annah 28 maj, 2013 at 21:16

    Strumporna, är de bra om man har problem med benhinnorna. Märker att jag inte får lika ont i dem när jag framfotalöper och att klara av att springa längre sträckor med framfotalöpning är ett mål jag har.

    [Svara]

  • Svara Frida 28 maj, 2013 at 22:25

    Hej!

    Jag tänkte fråga lite om barfotaskorna. Jag har för tillfället ett par skor som har väldigt mycket pronationsstöd, plus att jag har ortopediska inlägg. Jag springer i princip bara på asfalt, och får fortfarande ganska stela och ömma knän. Jag försöker ändra mitt löpsteg så det blir mer ‘studsigt’, tidigare har jag sprungit väldigt tungt och landat på hälen. Det har hjälpt lite grand men inte helt.

    Tror du barfotaskor skulle hjälpa mina knän mer än mina inlägg gör just nu?

    Tack för en inspirerande blogg!

    [Svara]

  • Svara Saras Träningsblogg 29 maj, 2013 at 06:12

    Ah men de va grymt sprunget ändå 🙂 ni ser iallafall ut att haft en rolig kväll 🙂

    [Svara]

  • Svara Rund är också en form! 29 maj, 2013 at 09:35

    Frustrerande när man inte kan springa så fort som man vill…
    Men du tar revansch snart, det tror jag! 🙂

    [Svara]

  • Svara Kristin Johansson 29 maj, 2013 at 09:36

    Jag tyckte att det var dig jag blev omsprungen om i backen, du sprang som en liten gasell tyckte jag:)
    Jag tyckte också att det var väldigt mycket folk och stundtals svårt att komma fram, min tid på 31:31 är inte den bästa men jag är endå nöjd eftersom att jag tog mig igenom utan stopp.

    🙂

    [Svara]

  • Svara Malin 29 maj, 2013 at 11:29

    Det låter konstigt att du var längst fram i gruppen utan tidtagning. Jag var nämligen i mitten av den gruppen och blev omsprungen av dig efter ca 3 km tror jag (såg förövrigt grymt ut! Bra löpsteg och fart!). Kul att höra din tankar om loppet i alla fall! Tack för en fantastisk blogg! 🙂

    [Svara]

  • Svara FörortsPappan 29 maj, 2013 at 14:41

    Bra jobbat trots allt! Jag skadade mina vadermed barfotaskor förra året, körde nog för hårt för snabbt helt enkelt. Hoppas du slipper skador!

    [Svara]

  • Svara Fia 30 maj, 2013 at 06:55

    Jag sprang vårruset i år för första gången och tyckte inte om det! Vi hade en tidtagningsgrupp och sen spring-jogga-lunka. Jag startar i springgruppen men efter 100 meter fastnar jag bakom en kvinna med barnvagn…. Det stod uttryckligen att barnvagnar startar sist…. Resten av vägen var så sjukt trångt att jag sprang både på längden och tvären. Att man skulle springa om till vänster och hålla till höger om man gick verkade inte heller gått fram. Jag blev irriterad direkt och tänker inte springa vårruset igen om jag inte blir snabb nog att starta först i tidtagningsgruppen nästa år. (Fet chans….)

    [Svara]

  • Svara Nina 1 juni, 2013 at 12:56

    Jag har bara varit med i Tjejmilen en gång (förra året) aldrig Vårruset. Håller med om att det är irriterande med människor som promenerar sig fram i tidiga startgrupper och inte håller till HÖGER! Däremot upplevde jag ingen ”vägg” och inte att man behövde kryssa sig fram särskilt mycket. Kan det vara så att dom fått till det bättre i Tjejmilen med organisationen av det hela??? Kände att jag kunde hålla den takt jag ville trots en startgrupp mitt i.

    [Svara]

  • Lämna kommentar