Tankar om långpass och att blicka bakåt
Pjuuh! Vilken rejäl pärs passet idag var. 2012 sprang jag Lidingöloppet 30 kilometer och i somras spontansprang jag Stockholm marathon som ju är 42 kilometer. Dagens 30 kilometer är med andra ord mitt livs tredje längsta sprungna pass någonsin, det känns supercoolt!
Det är en stor skillnad mellan att stå på startlinjen till ett lopp och sen ha draghjälp av både andra löpare och publik och att klockan 08 en torsdagsmorgon i februari starta passet runt Södermalm och möta andra löpare som transportspringer till jobbet för att 3,5 timme senare avsluta passet samtidigt som andra ger sig ut på lunchlöpning.
För att variera intrycken under passet hade jag förberett Iphone med Maratonpodden som Petra Månström ligger bakom. De två första avsnitten är intervjuer med Malin Ewerlöf och Markus Torgeby. Båda är perfekta som örondistraktion även om jag kanske mest kan identifiera mig Ewerlöf. Borgeby har jag helt missat vem det är och hans profil men hans historia är väldigt intressant. Efter de 90 minuterna som Maratonpodden är växlade jag över till Spotify för ytterligare 2 timmar öronsus. Att lyssna på mina fotsteg i 3,5 timme kan vara nästintill outhärdligt för mig.
Jag brukar tänka mycket när jag springer såna här långa och långsamma pass. Intervallpass blir jag ofta så trött i att det mentala fokuset går ut på att i princip överleva men eftersom det inte är jobbigt varken för hjärta eller lungor med denna typ av pass finns det mycket utrymme för tankar.
Förutom att planera kommande projekt, göra träningsplaneringar för PT-kunder eller formulera mail i huvudet så handlade dagens pass mycket om att blicka bakåt. Jag kan så lätt glömma var jag befunnit mig tidigare i livet och bara se framåt.
När jag var 18 år skadade jag en axel, lyckades trots rehab inte bli bra och fick hoppa av min elitsatsning och landslaget i kanot. När jag var 23 hamnade jag i en depression av flera skäl. Vid 24 års ålder var jag lycklig och hade precis fött mitt första barn men hade en svag bäckenbotten och 10 kilo övervikt. 4 månader senare var jag gravid igen och kroppen hade ytterligare ett tufft år. Sedan mitt andra barn föddes har jag kämpat och slitit, i princip varje dag.
Det har inte varit lätt, långt i från, men det har varit värt det. Ibland har jag mött motgångar, som när bäckenet protesterar, när jag fick en skadad sena i foten i somras eller när motivationen tryter och jag bara vill ligga på soffan på en vecka. Och det har varit helt okej, det får hända. Jag måste bli bättre på att uppskatta vad min kropp har klarat att åstadkomma de senaste 10 och 5 åren, till och med det senaste året.
Jag har ALDRIG kunnat tro att jag skulle kunna ägna ett träningspass åt att springa 30 kilometer en torsdagsmorgon i februari. Men jag kan det. Med en långsiktig träningsplanering, en rimlig strategi och målsättning och världens bästa supportar i form av familj, älskade vänner och bloggläsare känner jag mig ostoppbar!
Tack för att ni finns med mig, på varje träningspass och varje kilometer.