Lofsan

Tankar om att leva SITT liv

Det känns som att jag allt som oftast nämner hur mycket Hans jobbar och reser men jag hoppas att det inte framstår som att jag tycker att det är jobbigt. Vi lever i en relation där vi båda strävar efter att alltid hjälpas åt utifrån våra förutsättningar så att vi båda kan satsa till 100% på våra projekt. Vi har stor hjälp av familj och vänner och barnvakter för att kunna få ihop våra liv på ett sätt där vi båda är nöjda. Även om det innebär att jag ofta är hemma ensam på nätterna med barnen och till och med missat vilken stad eller ens land Hans befinner sig i så blir det jämlikt då jag ofta går hemifrån så tidigt på morgonen, vid 05 att barnen inte ens vaknat och Hans blir ensam. Med mitt nya företag och de tjänster jag erbjuder så innebär det också mycket helgarbete och då är Hans ensam med barnen när jag är borta. När vi sätter oss på planet till Egypten i mitten av december har jag jobbat varje dag i 6 veckor på raken. Men jag försätter mig inte i en offerposition, jag har själv valt att leva mitt liv på detta sätt. Att leva ihop med en partner som kan ta ett jämlikt ansvar i relationen är för mig den största och viktigaste förutsättningen för att kunna genomföra allting jag vill.

Många ser livet som en kamp, en vild hund som ska tämjas, ett berg som ska bestigas, så fort man når ett mål så måste man sträva framåt mot nya utmaningar med piskan på ryggen. Så tänker inte jag. Jag ser mitt liv som en resa och jag vill få ut så mycket som möjligt av det. Jag vill kunna njuta av här och nu, kunna blicka framåt mot nya upplevelser. Jag vill aldrig träna för att någon annan ska bedöma mina resultat, jag vill inte att forma min kropp utifrån någon annans kriterier. Jag tränar för min egen skull, för att kunna bli mitt bästa jag.

 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

31 Kommentarer

  • Svara Anonym 19 november, 2012 at 23:21

    Härlig bild! Fin du är:)

    [Svara]

  • Svara Malin B 19 november, 2012 at 23:22

    Härlig bild! Fin du är:)

    [Svara]

  • Svara ellenojag 19 november, 2012 at 23:47

    Ni är ett grymt team du & Hans, sjukt inspirerande båda två!!
    och en jäkligt fin bild på dig, hörre du!! Hälsa Hans att han ska planera in lite Skåne-jobb snart 🙂

    [Svara]

    Hans Reply:

    Alltså, jag är ju i Skåne JÄMT (känns det som…)

    [Svara]

    ellenojag Reply:

    Då får du övertala frugan att ta lite ledig och ta med kidsen ner också!!! <3

    [Svara]

  • Svara krillan 20 november, 2012 at 00:06

    Amen to that 🙂

    [Svara]

  • Svara Emma 20 november, 2012 at 00:23

    Vilken fin bild! Hela du strålar av välmående och lycka! Allt går att lösa med mycket kärlek, förståelse och kommunikation! Är imponerad av hur duktiga du och hans verkar vara på att få tid till bara varandra, det måste vara ett vinnande koncept i er relation! Känns som att många lätt tappar bort varandra i allt stök med barn och jobb!

    [Svara]

  • Svara Lénie 20 november, 2012 at 00:32

    Bra skrivet!! Kan vara bra att förtydliga ibland!! Jag har alltid tränar mkt, haft gruppträning flera ggr i veckan när mina barn var små. Oj oj oj vad många som hade bekymmer med det! Ur en sån synvinkel är det också bra att förtydliga! 🙂
    Tycker att du är jätteduktig! Älskar dina tips på Nyhetsmorgon!!

    [Svara]

  • Svara Therese 20 november, 2012 at 00:33

    så otroligt kloka ord! dem tar jag med mig!

    [Svara]

  • Svara MammaSusanne 20 november, 2012 at 01:25

    Så bra inlägg :)) gillar ! Fin bild med // Susanne

    [Svara]

  • Svara Linda-Naemi 20 november, 2012 at 07:44

    När någon är lycklig och lever sitt liv och hittar sina lösningar verkar det provocera. Jag tycker att din inställning är grym och din blogg inspirerar!

    [Svara]

  • Svara Susanna 20 november, 2012 at 08:33

    Vilken bra start pa dagen att lasa ett sadan klokt och inspirerande inlagg! You rock! tack for allt du ger till oss lasare!

    [Svara]

  • Svara Maria 20 november, 2012 at 09:09

    Så bra skrivet! Kan bara hålla med dig. Känner igen mig med det här att vi är ett team. Många har problem med att min man är borta på helgerna och utövar sin idrott, men det vet jag ju om och planerar efter det. Sedan planerar jag in mina träningar och då är ju min man hemma. Det är ge och ta hela tiden. Och som sagt, nätverk runt omkring en är guld värd. Jag har både mina och svärföräldrar till hjälp när det kör ihop sig.

    Du är grym!

    [Svara]

  • Svara Beatatjata 20 november, 2012 at 10:13

    Fin bild!

    Och bra inlägg. Intresserad av mer kring jobb och familjeliv. Även om jag inte jobbar med träning så ser ju vardagen likadan ut för många – mycket jobb och pussel för att få ihop det. Nyfiken på dina tankar kring fördelningen jobb och familjetid. Du styr ju i mångt och mycket över dina tider som egenföretagare men är samtidigt ”alltid” arbetande, så att säga. Alltid intressant att läsa om val kring karriär, mål, familjetid osv.

    [Svara]

  • Svara Anna Margareta 20 november, 2012 at 10:38

    Gud vad jag känner igen mig i allt det där. Om man inte kan njuta av vardagen och göra det bästa av situationer så får man nog tänka om. Så tänker jag. Det är ju i vardagen vi lever. Riktigt fin bild på dig. Man blir så glad av att se dig!

    [Svara]

  • Svara Jenny 20 november, 2012 at 12:20

    Tycker att du skriver ett fint inlägg. Även jag tycker att det är viktigt att leva sitt liv för sig själv och då mår oftast hela familjen bra bara att alla känner sig viktiga/ delaktiga och älskade.
    Strunta i alla idial på hur sammhälet vill att man ska leva!

    [Svara]

  • Svara Sofie 20 november, 2012 at 13:49

    Fint skrivet och låter som om det är så man skall försöka leva… Fullt ut och ge och ta av varandra!
    Tyvärr så funkar inte det hos alla även om önskan finns där pga olika omständigheter… Ekonomi, familjerelationer mm mm… Du förstår kanske?
    Förstår att ni har kämpar för att komma dit ni är så jag är inte avundsjuk på era liv utan tänker att alla Har olika förutsättningar kring detta!
    Tack för en bra blogg!
    Kram Sofie

    [Svara]

    Lofsan Reply:

    Ja, man får göra det bästa av sina förutsättningar!

    [Svara]

  • Svara Charlotte 20 november, 2012 at 14:04

    Kan inte du skriva lite mer här kring hur den ekvationen går ihop med dina barn?
    Jag kan erkänna att jag blir smått provocerad av det faktum att ERA projekt som vuxna indirekt sätter barnen i andra hand. De är ju bara små en gång, hur tänker ni kring det?
    (Nu menar jag inte det här som ett agressivt och kritiskt inlägg, men jag är genuint nyfiken på hur ni resonerar när ni har så små barn).

    [Svara]

    Lofsan Reply:

    Hur menar du med att barnen kommer i andra hand?

    [Svara]

  • Svara Anna 20 november, 2012 at 14:20

    Klart att det är svårt att veta hur ni lever. Och ni verkar ju verkligen trivas toppenbra ihop! Men jag kan ju inte sticka under stolen med att det verkar som att han är borta otroligt mycket och att du själv tar mycket ansvar. Som jag tror de flesta kvinnor tyvärr gör.
    Känns orimligt att han skulle kunna väga upp den tiden han är borta med de timmar du åker tidigare på morgonen och dina helgworkshops. Min poäng är bara att även om mannen är enormt välvillig så är det nog så i de allra flesta fall att mannens arbete eller projekt får mer tid eller fokus än kvinnans. Jag menar bara att man måste våga se det, och inte bortförklara det, som det känns som att du gör nu. Hur skulle det bli om du fick ett jobb som krävde att du var borta lika mycket som Hans? Skulle det gå eller bygger inte hans möjligheter att vara borta just på att du får saker att funka? Kan vara bra att fundera över sådana här strukturer som ofta är svåra att se hos sig själv.

    [Svara]

    Lofsan Reply:

    Vilka småbarnsföräldrar utan barnflicka kan ha jobb som det inte går att vabba ifrån? Alla familjer behöver väl ha en backup för hur vardagen ska vara när barnen blir sjuka eller tåget blir inställt? Ingen familj har väl två föräldrar med resande jobb?

    Det är väl självklart att Hans skulle ta ett steg tillbaka om jag skulle vilja ha ett jobb med mycket resor men det kommer aldrig hända, jag är alldeles för hemmakär för det. 🙂

    [Svara]

  • Svara Cecilia 20 november, 2012 at 16:21

    Så fin bild.
    Och alla lever vi våra liv på olika sätt.
    De är så härligt att läsa de du skriver.
    Ta hand om dig och din familj. Ni är toppen

    [Svara]

  • Svara Tin 20 november, 2012 at 16:55

    De två sista meningarna var så kloka så jag blev tårögd! Nu ska jag bara försöka få in det i min egen hjärna.

    [Svara]

  • Svara Angelica 20 november, 2012 at 19:14

    Mitt liv är lite liknade. Egenföretagare till man som i perioder jobbar en hel del eller har märklig beredskapsjour. Dygnet runt i 3 veckor i stöten. Ringer de så ska han vara på plats fort. Blir en del ensamtid men vilket tur att jag älskar de där små liven. När jag börjar jobba igen så kommer jag börja med att jobba deltid för att få det att gå ihop. Personligt å familjemässigt. Min karriärsplan fungerar med det också. Fritid också. Ge och ta och kommunikation gör en lyckliga. Att ha gemensamma och separera mål. Leva livet, njuta och jämt komma lite framåt. Jag gnäller inte utan är glad över att jag kan göra såhär.

    [Svara]

  • Svara En kvinnas dagbok 20 november, 2012 at 19:20

    Underbar bild! Du ser sund och lycklig ut! När det kommer till hur man vill leva så lever man bara en gång, och det är helt upp till var och en hur man vill leva sitt liv!

    [Svara]

  • Svara Mrs Moet 20 november, 2012 at 21:31

    Hej

    Riktigt bra skriven text! Go for it girl. Bara du och din man vet vad som är bäst för just ER och er familj. Att man jobbar mycket och prioriterar att nå sina mål behöver väl absolut inte innebära att man försummar barnen? Jag har själv eget företag och jobbar en herrans massa, men det kan jag anpassa så att det passar mina barn.
    Att ständigt sträva efter en millimeter rättvisa mellan två makar tror jag inte alls på. Visst ska bägge ta ansvar och hjälpas åt, men ibland passar det den ena att backa och låta den andra ta mer plats. En vacker dag vänder det och då hittar man en annan lösning.
    Viktigaste är ju att man är överens och trivs med just den lösningen man själv valt.

    Kram Åsa

    [Svara]

  • Svara Anonym 20 november, 2012 at 22:08

    Shit vad du skriver bra!!! Du, tillsammans med mina närmsta vänner ger mig mun dagliga terapi och energi! Tack!!!

    [Svara]

  • Svara Linda kw 20 november, 2012 at 22:52

    En förutsättning för att skapa harmoni är just ge och ta. Vi jobbar mycket, tränar mycket men det är till 99% av gångerna antingen jag eller maken hämtar på dagis. Våra barn har normalt sett alltid en av oss föräldrar hemma vid middag och nattning (vi vuxna får VÅR tid på helgerna och de ggr vi fixar barnvakt).

    Ngn skrev att barnen kommer i andra hand- det förstår jag inte?! Barnen vet bara det liv de lever här och nu. Är antalet aktiviteter man har för barnen ett mått på att de kommer i första hand, det anser inte jag. Att ni, eller nära släkt, alltid finns där för era killar anser jag vara tusen ggr mer värt än ngt annat.

    Ni är grymma förebilder för alla småbarnsföräldrar-varför avstå sin dröm när allt är möjligt bara man har viljan, och någon att dela detta med hjälper givetvis!!

    [Svara]

  • Svara Saris 20 november, 2012 at 23:47

    Fantastiskt bra skrivet!!

    [Svara]

  • Svara emma erlandsson 24 november, 2012 at 21:53

    Jag tycker att du verkar vara en alldeles underbar människa och ni verkar ha ett väldigt bra förhållande. Du är en av de människor som inspirerar mig otroligt mycket i min vardag. Jag kämpar hela tiden med att bli en bättre människa/mamma/flickvän/vän etc men jag har en stor sak som jag kämpar väldigt mycket med. Min sambo har ett jobb som är väldigt säsongsbetonat. Från 1 januari till semestern så jobbar han extremt mycket och jag visste detta redan från början. Innan vi hade barn var detta inget problem. Hans jobbtid blev ju min egentid. Nu när vi har två barn så blir min egentid väldigt liten och jag känner att jag är någon som jag inte direkt känner igen. Jag är en väldigt glad person men jag går runt och skäller och är allmänt sur och bitter. Kan inte ens avstå från att ge honom en känga då och då för att han jobbar så mycket. Jag undrar naturligtvis om du också kämpar med såna tankar och hur du/ni gör. Skulle bli väldigt glad för svar. Vill faktiskt inte vara sån här men vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.
    Kramar

    [Svara]

  • Lämna kommentar