Stockholm Marathon 2013


Jag klarade det!
Trots spöregn, kramp i muskler och sviktande pannben höll min plan och jag gick i mål på helt fantastiska 4:02!
Jag har sprungit två distanspass i år, ett 15 km långt och ett 17 km långt, annars har jag mest kört korta högintensiva pass upp mot 20 minuter, två gånger i veckan. Med stark bål, starka ben och framförallt ett pannben av stål så går det att genomföra ett Marathon på en helt okej tid, utan att ha sprungit långa pass. Jag tränar mycket pulsbaserat och vet exakt var min tröskel ligger och med bara två slags marginal kan jag gasa och bromsa farten för att ligga i en optimal fart.

De första 20 kilometerna var piece of cake, nemas problemas men sen blev det tufft, både fysiskt och mentalt. Jag passerade Manillaskolan ute på Djurgården med 188 i puls och trots att jag till och med gick en kortis sjönk inte pulsen under 180. 183 ligger min tröskel på. Under 183 kan jag jobba hur länge som helst.

Precis vid Gröna Lund föll en tjej ihop precis framför mina fötter, livlös, som tur var var Hans precis i närheten så jag ropade till honom att hämta sjukvårdspersonal. Det påverkade mig negativt och jag höll igen lite fram till Djurgårdsbron. Hon var en stark, ung tjej, vet någon hur det gick för henne? Det är inte hon på bilden ovan.

Strandvägen var tung och jag fick växla till gång två gånger medan Kungsträdgården sedan kändes bra. Mitt på Skeppsbron fick jag krampkänningar i baksida lår och stannade och stretchade ut, då kom en tjej fram från publiken och peppade till 1000 så Slussen och Söder Mälarstrand kändes helt okej. Eftersom jag hade öppnat första 20 kilometerna snabbt, 53 och 52 minuter tror jag, hade jag marginaler till att kunna ta det lite lugnare andra halvan. Det var mentalt skönt.
Backen från Söder Mälarstrand var för tuff och där började egentligen det riktigt jobbiga för mig. Jag hade 1:06 att förfoga till sista 10 kilometerna men att först gå upp till Västerbrons fäste och sedan växla gång och löpning hela bron till att det börjar luta utför var mentalt tufft. Som tur var stod min bästa kompis Karin precis i början av bron, älskade Karin som ger så mycket energi. Jag blev omsprungen av några bloggläsare som peppade och hur gärna jag än ville så var benen riktigt tunga uppför. Utför var inga problem och det var så skönt att svänga ner på Norr Mälarstrand där jag visste att så många stod och väntade på mig. Både Sara och Anna lyckades fånga mig på båda varven till exempel. Det är de små glimtarna som gör att det går att stå ut under loppet. 🙂
På Norr Mälarstrand mötte jag Hans för sista gången och jag var så nära till tårarna, helt slut med mindre än en mil kvar. Han var klok och påminde mig om att det primära målet med mitt Marathon är att gå i mål. Tiden är sekundär. Det behövde jag höra då! Han instruerade mig till att våga gå när jag behöver istället för att springa och inte kunna fullfölja. Jag tog med mig de orden och kände mig stärkt. 8 kilometer kvar med 47 minuter tillhanda tror jag kändes uppnåeligt men jag behövde fylla på de fysiska depåerna så jag tog två muggar med sportdryck i, inte bra! Jag fick håll direkt, för första gången i loppet och vände mig om för att försöka hitta Hans, utan framgång.
Jag kände mig så sänkt men prioriterade att försöka röra mig framåt samtidigt som jag hukade mig för att kunna stå ut med hållet. Det var olidligt! Att försöka gå snabbt och växla till jogging ihophukad provocerade mina trötta magmuskler och ledde till att jag fick riktig vadmuskelkramp a la graviditet (ni vet vad jag menar) fast i de översta magrutorna. Jag vet inte vad som var värst, hållet eller krampen. Oavsett var det helt förskräckligt. I efterhand skulle jag kanske ha unnat mig att stanna och stretcha ut magen men jag är ju helt oerfaren på marathonkramp så jag valde att hela tiden fokusera på att ta mig framåt, steg för steg, höger fot, vänster fot. Tårarna brände bakom ögonen men jag tänkte att om jag så går resten av loppet så kommer jag ändå i mål, på 4:30.

När jag gått från 35 kilometer till 38 kilometer, 3 kilometer av skam nästan, Stadshuset, hela Vasagatan, Norra Bantorget och Torsgatan så passerade jag 38-kilometersskylten och bestämde för att ignorera krampen, 4 kilometer går att krypa om det så behövs. Höger vänster höger vänster, framåtlutad för att undvika den värsta krampen. Så länge jag i alla fall kan ta en meter löpandes så är det bättre än en meter gåendes.
Längs Vasaparken fick jag så grym pepp av Malin/Iorganize och jag höll på att börja gråta igen. Tack Malin för ditt leende! Utför Odenplan kändes det lätt och jag försökte få med mig de som gick. En klapp på axeln betyder så mycket när marginalerna är små. Sista biten, Odengatan upp till Karlavägen var uthärdlig, där kom farthållaren för 4:00 i kapp mig. Jag hade bara sett 3:30 och 3:45 innan. Jag orkade inte hänga på honom mer än 800 meter tyvärr, trots att jag gjorde mitt bästa. Så trött var jag!

Snyggare löpning än så här blev det inte sista 4 km.
När Karlavägen och Sturegatan korsar ser jag Stockholm Stadion högst upp i backen men jag vet att det är en extra sväng runt Valhallavägen så även om jag har 4,5 minuter på mig så kommer jag inte hinna, vi ska runt nästan hela Stadion på insidan också. Med tunga ben försöker jag hålla modet uppe och farten hela tiden påmanad. In på Stadion och tvärtemot hur jag läst att folk börjar gråta när de spurtar, passerar mållinjen och liknande kände jag mig mest tom. Typ skönt att det är över. Och aldrig mer.

Karin gjorde ett superlopp och gick i mål strax under 4 timmar!
Men jag blir än mer imponerad över de som gör det här år efter år. Tränar målmedvetet, planerar pass, analyserar GPS-klockan, tränar ännu mer. Är nervösa. Jag kom på i onsdags att jag ville springa. Jag slapp att springa massor innan och jag slapp vara nervös. För mig var Stockholm Marathon en bekräftelse på att jag med allsidig och varierad träning, mycket styrketräning med fokus på helkroppsövningar och intervallöpning med hög puls och planerad återhämtning kan bygga upp en kropp som likväl kan springa en Halvmara, Lidingöloppet, göra 27 chins och springa 4,2 mil. I princip när som helst, utan förberedelser. Sånt går jag i gång på. Det är viktigt för mig att vara kroppsligt intelligent, som jag brukar definiera det.

Tusen tack för alla hejarop i bloggen, på instagram och på Facebook. Ni som peppade både i publiken och mitt i ert egna lopp, ni förgyllde min dag! Nu ska jag äta, dricka, sova och ladda mina ben inför massage i morgon. En erfarenhet rikare och lite mer på PT-CV:t. Varför detta lopp är superviktigt för min karriär kommer ni att få veta så småningom. Cliffhanger!
 

Relaterade inlägg:

Hur går jag ner i vikt?

Hur funkar det att använda träning som ett verktyg för att gå ner i vikt? Kan man gå ner i vikt av träning? Träning framställs ofta som ett effektivt sätt att gå ner i vikt, för vissa funkar det, men om man upplever att det inte funkar så finns det ofta rimliga orsaker, framförallt kopplat […]

Läs mer

Sommar med Nextory i mobilen

I samarbete med Nextory. Nu är sommaren äntligen officiellt här! Barnen har slutat skolan, jag har haft mina sista uppdrag och nu styr vi kosan mot USA! Och sedan väntar lata dagar i Stockholms skärgård, bröllop i Skåne, mm. Det kommer bli grymt! Jag kommer som vanligt att passa på att läsa och lyssna på […]

Läs mer

Nystart med boktips

I samarbete med Nextory. Nu är jag hemma i Sverige och vardagen igen efter alla ledigheter, och jag har lovat mig själv att fortsätta 2018 lika bra som jag slutade 2017, dvs med att vara bra på att hitta balans, lugn och tid för mig själv. Jag kommer fortsätta att sitta i förarsätet på mitt […]

Läs mer