Rapport från Stockholm brantaste
Bara namnet på loppet säger ju en del om vad som gäller. Det är brant. Väldigt brant. Så där brant att det knappt går att gå nerför. Att springa uppför? Lätt! Eller inte. 🙂
Okej att jag är bra på att pressa mig till mitt yttersta, okej att jag har lite hybris och gärna tar i så jag i princip går in i vägen. Okej att jag har prestationsångest så det sprutar ur öronen. Typ 20 minuter och jag är helt knäckt. Benen går inte att böja och fötterna lyder inte. Tack Hammarbybacken för den hatkärlek du bjuder på. Jag gjorde mitt bästa och det räckte väldigt långt.
Tre sträckor uppför backen och två sträckor nerför med målgång på toppen. Tre spyor från folk bredvid mig och en del skrubbsår på andras knän, kunde varit jag. Min insats räckte till 19:e plats, helt fantastiskt och så mycket mersmak. Nästa år ska jag kapa två minuter och vinna över Ida. Och så ska vi ställa upp i lagklassen tillsammans.
Tack alla fantastiska tjejer som sprang loppet med mig idag och alla ni som hejade. Värsta bästa peppen!
Sixten sprang knatteklassen och fick mycket mersmak. Bådar gott!
Min löparförebild Ida, hon kör löpcoachning online, tips!
Maria, Frida, jag och Ida. Grymma tjejer med så mycket inspiration!
Efter loppet uppe på toppen njöt vi av att ha klarat loppet! Tack Malin för att du är du!
Tänk vad återhämtad man blir av att få gå nerför backen istället för att springa.
Sixten ville både springa sitt lopp en gång till och springa till toppen. Så blir man av att fjällvandra från 3 veckors ålder. Eller så är det hans gener. Jag vet inte.
Baxter var sur för att han inte fick springa i loppet han med. Nästa år är han 3 år och får vara med. Häftigt!