Passen du minns för alltid
I torsdags körde vi veckans mest utmanande träningspass: ett så kallat långpass där fokus är på uthållighet och att springa långsamt. Eftersom det dessutom var 35 grader varmt fick vi en riktig prövning.
Alla tjejer har fått träningsprogram (som också finns i Stora löparboken för kvinnor) inför resan och jag upplevde dom väl förberedda för det här passet.
Från Villa Mangosteen där vi bor är det strax över 5 kilometer igenom djungeln fram till ett naturreservat. Från parkens start är det sen cirka 1 kilometer stigning till ett högt vattenfall (som inte var särskilt mäktigt just nu med tanke på att det inte regnat på 4 månader).
Vi startade 07.30 på morgonen med hela gänget samlat. I 07.30-tempo (1 kilometer tar 7,5 minut att jogga) tog vi i samlad trupp oss genom djungeln. Framme vid parkens start mötte Camilla oss med törstsläckande kokosnötter och hejarop. Vi tog oss gåendes upp till första etagen av vattenfallet och fotade lite innan den första etappen av passet förklarades avklarat. Några av tjejerna kände sig nöjda med denna etapp och åkte pickup med Camilla. Ju fler kilometer vi sprang desto högre hamnade solen och när vi totalt 11 kilometer senare var tillbaka på Villa Mangosteen var värmen tuffare än flåset. Med Villa Mangosteen som målbild satte flera tjejer distansrekord och avslutade passet med ett efterlängtat dopp i poolen. Vi var dock fortfarande ett starkt gäng som fyllde på flaskorna och tog ytterligare 5 kilometer tillbaka till parken igen. Bara några hundra meter från Camillas checkpoint vid 16 kilometer gjorde den berömda väggen sig kännbar för flera när värmen blev för tuff. Distansrekord, trötthetsrekord, uthållighetsrekord – alla typer av rekord slogs den här dagen. Mot alla odds var vi till slut två personer som vinkade hejdå till Camilla och tappra 16-kilometerslöpare uppe på flaket för att springa de sista 5 kilometerna tillbaka till VM och skrapa ihop 21 kilometer till träningsbanken. Superstarka Jenny och jag nådde nästan en utomkroppslig upplevelse på den heta asfalten när tröttheten suddar ut samtalsämnena, svetten på något konstigt sätt tar slut i kroppen och ödlorna springer bredvid i vägrenen.
Det är såna här pass som jag tar med mig vidare och för alltid minns. Pass där tröskeln är skyhög, förväntningarna låga, förutsättningarna tuffa och den mentala prövningen är stor – då utvecklas jag. Då lär jag mig om mig själv. Det är inte de mest effektiva passen som gör störst skillnad på oss människor, det är de pass som vi minns för alltid.
Vilket är ditt mest minnesvärda pass? Varför minns du passet så väl?
Stort tack Resorb sport för vätskeersättningen, den kom väl till användning den här dagen!