Några ord och bilder från Lidingö Tjejlopp
Nu har båda (!) gräbsen somnat för natten. Jag är ensam hemma då Hans den lyckosten är på Hotell Tylösand. Han tycker ju inte att det är så najs, han ska ju jobba men jag minns ju hur lyxigt det var när Agnes och jag var där tidigt i våras. Måste åka tillbaka, bästa spa:t i Sverige tycker jag.
Hans kommer hem lagom till nattningen imorgon tror jag. Längre än så pallar jag inte att vara utan honom. My Love.
Här kommer i alla fall det utlovade inlägget från dagens tävling. Lidingö Tjejlopp är 10 km i kuperad i terräng, den sista milen av de tre på det stora Lidingöloppet. Om man gör en tjejklassiker är det detta lopp man ska springa. Jag blev tillfrågad av en av mina vassaste PT-kunder om jag ville ta över hennes startplats då hon fått förhinder. Jag är väldigt dålig på att tänka efter före och tackade ja. Dooh! Av flera anledningar löptränar jag inget utomhus och jag har ansett mig vara långt ifrån optimalt tränad för terränglopp eller millopp överhuvudtaget men har man lovat så har man.
Detta var alltså inte med i varken min tränings- eller tävlingsplanering men jag ville ändå göra en bra tid för min kunds skull. Hon lånade ju liksom ut sitt namn till mig. Vilken ära att få springa med samma namn som någon som sprungit maran på 3.30… Jag tänkte se loppet som ett lite hårdare träningspass men också som en revansch för Midnattsloppet där jag blev så missnöjd att jag grät i mål. Jag hade lovat mig själv att inte gå ut för hårt den här gången men ändå springa på under 48 min. Förra året gav det en placering i Topp 100 och det kändes sjukt bra
Hans, gräbsen och jag åkte ut till Lidingö strax före lunchtid och hämtade ut nummerlappen. Sixten somnade i bilen men vi hade Donkeyn så han kunde sova vidare i vagnen bredvid Sixten. Lite fix med tidtagningschipet på skon och Hans hjälpte mig med nummerlappen och så. SVT kom och gjorde en kort intervju med framförallt mig, jag var nog lite frånvarande. När jag ska tävla vill jag gå in i mig själv, det fungerar bäst för mig. Då slipper jag bli nervös eller att störas av andra.
Strax innan loppet mötte jag min vän och kollega Louise som också är duktig på att springa (det är hon som motiverar mig till att springa så många lopp, det gör hon nämligen) och en av mina mammarollsförebilder finlandssvenska Eva som skriver bloggen Kakkakaffe. Eva är trebarnsmamma, lika gammal som jag, också idrottslärare och sjukt sportig men sedan går likheterna isär; Eva hänger med sina barn i parken flera timmar varje dag, lagar mat varje dag, städar, går på familjegympa fotar som en gudinna och är allmänt perfekt som mamma. Hennes blogg är en av få jag måste uppdatera flera gånger per dag bara för att jag vill veta mer om utflykter, se vackra bilder och lära känna fina Marius, Celine och Sindre och få lite mammainspiration. Jag vill också vara en proffsmorsa som Eva, alltid positiv och galna upptåg i vardagen. Nu låter det som att jag avgudar Eva men följer man hennes blogg förstår man vad jag menar.
Evas man fotade oss innan starten så när hon klivit av båten hemma i Finland igen ska jag stjäla bilden. 🙂
Baxter invigde Timberlandkängorna (storlek 23!) och matchade med fodrad jeansjacka och jeans från Zara och HM-keps. Sixten collegejacka är också från Zara, kepsen från HM. De båda har likadana stickade koftor med dragkedja från Ralph Lauren.
Jag gick ut hårdare än vad jag trodde; första kilometern på 4:09 men sedan försökte jag hålla igen och hamna på mer lagom 4:30. Jag behövde snitta på cirka 4:40 per kilometer för att komma under 48 min men det är väldigt svårt tycker jag att känna tempot när det är mycket backar. Min absoluta styrka är nerför. Jag har tränat extremt mycket utförslöpning för att klara av Åre Extreme där man i löpmomentet först springer uppför Skutan och sedan nerför. Jag sprang faktiskt max nerför idag och plockade många placeringar på de fem nerförsbackarna. Uppför tog jag det lugnt och gick till och med i de brantaste partierna men det gjord einget för jag gick snabbare än de som fortfarande joggade bredvid. Jag slapp komma upp på toppen med syreskuld och kunde börja springa nerför direkt. På flacken försökte jag hitta 4.30-tempot igen men det gick sådär. Jag kom på mig själv med att springa i bekvämlighetszonen, utan att vara andfådd. Alldeles för långsamt med andra ord. Det är ju ändå tävling banne mig. I med en växel till och så hade första 5 km passerats på tiden 23.26. Ökade för varje kilometer och plockade placeringar i alla nerförsbackar och kom till och med i kapp några genom att gå uppför. Jag kände mig som Einstein som kommit på nåt…
Jag passerade första kilometerskylten som 308:e tjej, 5 km som 78:e, 9,7 som 55:e och så spurtade jag om tre stycken på sista tvåhundringen. Stark som en oxe. Hans har alltid kallat mig för Terriern. Jag är lika envis. Jag blev helt förvånad när speakern sa att jag sprang i mål på 52:a plats. 70 kändes mer rimligt. Jag kände mig oförskämt fräsch och hade kunnat springa varvet igen på samma tid kändes det som. 52:a! Fattar ni?! Jag har aldrig varit tjejen som gillar att springa. Men sedan kom det barn (nähä?) och jag behövde ha motivation till att träna hårt och då är löparlopp en perfekt sporre. På den vägen är det…
Hans, filmaren från SVT och gräbsen stod längs banan vid strax före 2 km och efter 8 km. Jag var alldeles för snabb för kameran. 🙂 Hemma kändes långärmad funktionströja lagom men det blev varmt i solen på startlinjen så jag kavlade upp och vek in. Borde ha tagit ett linne.
Förutom ett kortare parti vid 6-7 km där jag fick syreskuld (att kroppen inte hinner cirkulera allt syre i den takt det behövs) kände jag mig helt opåverkad i kroppen och snabb. Det underlättar verkligen att jag väger 10kg mindre nu än vad jag gjorde innan jag födde barn. Det är väldigt stor skillnad i känslan i kroppen. Nackdelen med att föda barn, två tätt som jag gör det ännu värre: är att bäckenbotten blir påverkad. Jag jobbar fortfarande med knipövningar varje dag men när jag pressar mig hårt som idag och springer riktigt fort med stötar måste jag verkligen tänka på att knipa. Det är jättevanligt bland träningsmammor men ingen vågar prata om det. Man måste träna knipet resten av livet om har besvär med att hålla tätt efter förlossningen. Fördelen med den typen av träning är att andra saker blir mycket bättre. 😉