Lofsan

Några ord och bilder från Lidingö Tjejlopp

Nu har båda (!) gräbsen somnat för natten. Jag är ensam hemma då Hans den lyckosten är på Hotell Tylösand. Han tycker ju inte att det är så najs, han ska ju jobba men jag minns ju hur lyxigt det var när Agnes och jag var där tidigt i våras. Måste åka tillbaka, bästa spa:t i Sverige tycker jag.

Hans kommer hem lagom till nattningen imorgon tror jag. Längre än så pallar jag inte att vara utan honom. My Love.

Här kommer i alla fall det utlovade inlägget från dagens tävling. Lidingö Tjejlopp är 10 km i kuperad i terräng, den sista milen av de tre på det stora Lidingöloppet. Om man gör en tjejklassiker är det detta lopp man ska springa. Jag blev tillfrågad av en av mina vassaste PT-kunder om jag ville ta över hennes startplats då hon fått förhinder. Jag är väldigt dålig på att tänka efter före och tackade ja. Dooh! Av flera anledningar löptränar jag inget utomhus och jag har ansett mig vara långt ifrån optimalt tränad för terränglopp eller millopp överhuvudtaget men har man lovat så har man.

Detta var alltså inte med i varken min tränings- eller tävlingsplanering men jag ville ändå göra en bra tid för min kunds skull. Hon lånade ju liksom ut sitt namn till mig. Vilken ära att få springa med samma namn som någon som sprungit maran på 3.30… Jag tänkte se loppet som ett lite hårdare träningspass men också som en revansch för Midnattsloppet där jag blev så missnöjd att jag grät i mål. Jag hade lovat mig själv att inte gå ut för hårt den här gången men ändå springa på under 48 min. Förra året gav det en placering i Topp 100 och det kändes sjukt bra

Hans, gräbsen och jag åkte ut till Lidingö strax före lunchtid och hämtade ut nummerlappen. Sixten somnade i bilen men vi hade Donkeyn så han kunde sova vidare i vagnen bredvid Sixten. Lite fix med tidtagningschipet på skon och Hans hjälpte mig med nummerlappen och så. SVT kom och gjorde en kort intervju med framförallt mig, jag var nog lite frånvarande. När jag ska tävla vill jag gå in i mig själv, det fungerar bäst för mig. Då slipper jag bli nervös eller att störas av andra.

Strax innan loppet mötte jag min vän och kollega Louise som också är duktig på att springa (det är hon som motiverar mig till att springa så många lopp, det gör hon nämligen) och en av mina mammarollsförebilder finlandssvenska Eva som skriver bloggen Kakkakaffe. Eva är trebarnsmamma, lika gammal som jag, också idrottslärare och sjukt sportig men sedan går likheterna isär; Eva hänger med sina barn i parken flera timmar varje dag, lagar mat varje dag, städar, går på familjegympa fotar som en gudinna och är allmänt perfekt som mamma. Hennes blogg är en av få jag måste uppdatera flera gånger per dag bara för att jag vill veta mer om utflykter, se vackra bilder och lära känna fina Marius, Celine och Sindre och få lite mammainspiration. Jag vill också vara en proffsmorsa som Eva, alltid positiv och galna upptåg i vardagen. Nu låter det som att jag avgudar Eva men följer man hennes blogg förstår man vad jag menar.

Evas man fotade oss innan starten så när hon klivit av båten hemma i Finland igen ska jag stjäla bilden. 🙂

Baxter invigde Timberlandkängorna (storlek 23!) och matchade med fodrad jeansjacka och jeans från Zara och HM-keps. Sixten collegejacka är också från Zara, kepsen från HM. De båda har likadana stickade koftor med dragkedja från Ralph Lauren.

Jag gick ut hårdare än vad jag trodde; första kilometern på 4:09 men sedan försökte jag hålla igen och hamna på mer lagom 4:30. Jag behövde snitta på cirka 4:40 per kilometer för att komma under 48 min men det är väldigt svårt tycker jag att känna tempot när det är mycket backar. Min absoluta styrka är nerför. Jag har tränat extremt mycket utförslöpning för att klara av Åre Extreme där man i löpmomentet först springer uppför Skutan och sedan nerför. Jag sprang faktiskt max nerför idag och plockade många placeringar på de fem nerförsbackarna. Uppför tog jag det lugnt och gick till och med i de brantaste partierna men det gjord einget för jag gick snabbare än de som fortfarande joggade bredvid. Jag slapp komma upp på toppen med syreskuld och kunde börja springa nerför direkt. På flacken försökte jag hitta 4.30-tempot igen men det gick sådär. Jag kom på mig själv med att springa i bekvämlighetszonen, utan att vara andfådd. Alldeles för långsamt med andra ord. Det är ju ändå tävling banne mig. I med en växel till och så hade första 5 km passerats på tiden 23.26. Ökade för varje kilometer och plockade placeringar i alla nerförsbackar och kom till och med i kapp några genom att gå uppför. Jag kände mig som Einstein som kommit på nåt…

Jag passerade första kilometerskylten som 308:e tjej, 5 km som 78:e, 9,7 som 55:e och så spurtade jag om tre stycken på sista tvåhundringen. Stark som en oxe. Hans har alltid kallat mig för Terriern. Jag är lika envis. Jag blev helt förvånad när speakern sa att jag sprang i mål på 52:a plats. 70 kändes mer rimligt. Jag kände mig oförskämt fräsch och hade kunnat springa varvet igen på samma tid kändes det som. 52:a! Fattar ni?! Jag har aldrig varit tjejen som gillar att springa. Men sedan kom det barn (nähä?) och jag behövde ha motivation till att träna hårt och då är löparlopp en perfekt sporre. På den vägen är det…

Hans, filmaren från SVT och gräbsen stod längs banan vid strax före 2 km och efter 8 km. Jag var alldeles för snabb för kameran. 🙂 Hemma kändes långärmad funktionströja lagom men det blev varmt i solen på startlinjen så jag kavlade upp och vek in. Borde ha tagit ett linne.

Förutom ett kortare parti vid 6-7 km där jag fick syreskuld (att kroppen inte hinner cirkulera allt syre i den takt det behövs) kände jag mig helt opåverkad i kroppen och snabb. Det underlättar verkligen att jag väger 10kg mindre nu än vad jag gjorde innan jag födde barn. Det är väldigt stor skillnad i känslan i kroppen. Nackdelen med att föda barn, två tätt som jag gör det ännu värre: är att bäckenbotten blir påverkad. Jag jobbar fortfarande med knipövningar varje dag men när jag pressar mig hårt som idag och springer riktigt fort med stötar måste jag verkligen tänka på att knipa. Det är jättevanligt bland träningsmammor men ingen vågar prata om det. Man måste träna knipet resten av livet om har besvär med att hålla tätt efter förlossningen. Fördelen med den typen av träning är att andra saker blir mycket bättre. 😉

Efter målgång filmade vi lite till fast jag var trött. Det märktes nog. Men Martina som filmar verkar tycka att allt jämt är intressant så vad fasen. Klipparen får bestämma om det är värt att visa mig när jag springer. Det är ju Baxter och Sixten som är i fokus. Föresten:Kolla Sixtens nya Timberlandkängor; de köpte jag i New York i maj och de är perfekta nu och i vinter i storlek. Jag köper alltid en säsong i förväg när vi är i USA. Det är en så stor skillnad i priserna och utbudet är så mycket större där. Barnskoutbudet från Converse, Nike, Timberland och Adidas är störst på Footlocker. De har en särskild barnavdelning inne i den stora Footlocker bredvid Macys på Herald Square. I tjejbutiken intill köpte jag min rosa Asics jag har på mig. De kostar ungefär hälften så mycket där som i Sverige. Tips!
Nu är jag trött i ögat och lite hungrig så jag ska göra i ordning mig en kessellaskål med hallon och unna mig en cocosboll tror jag. Klockan är 23 så Baxter kommer pipa snart och vilja komma över till sin spjälsäng från Orbit där han alltid trösklas till sömn på bara några minuter.
Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara Hans 25 september, 2011 at 23:05

    Duktiga, vackra du!

    [Svara]

  • Svara I min lilla lilla värld 25 september, 2011 at 23:44

    Har sagt det förut och säger det igen:

    När jag blir stor ska jag bli som DU!!

    [Svara]

  • Svara Suzan 26 september, 2011 at 00:04

    Härliga bilder! BRA jobbat!!

    [Svara]

  • Svara Eva 26 september, 2011 at 06:40

    Tjenare! Och grymt sprunget! Du försvann steg för steg där Hans stod med grabbarna och jag tänkte nog inte ens tanken på att följa. Fast mitt eget lopp gick ändå över förväntan. Jag hade en väldigt skön (!) resa genom banan, och låg aldrig på gränsen. Jag hade ju heller ingen klocka så jag visste hur jag sprang, så jag höll på att stupa i backen av förvåning när jag kom in på upploppet och insåg att jag skulle klara 50 minuter med klar marginal. Tänk om man skulle ha sprungit lite mer… Nämen, jag är nöjd så där. Vi har redan slagit fast att det blir nästa år igen!

    Nu kör vi av båten och jag ska greja med eget inlägg och bilder.

    [Svara]

    Eva Reply:

    Och tack så himla mycket för ditt skryt. Jag blir ju alldeles generad. 🙂 Sköt om er.

    [Svara]

    lofsan Reply:

    You deserve it!

    [Svara]

    lofsan Reply:

    Du verkade sjukt fräsch där ibörjan.

    Jag kör nästa år igen jag med!

    [Svara]

  • Svara Stina 26 september, 2011 at 07:21

    Grymt bra jobbat!

    [Svara]

    lofsan Reply:

    🙂

    [Svara]

  • Svara Emelie 26 september, 2011 at 08:14

    Du e grym!!

    [Svara]

    lofsan Reply:

    Tack!

    [Svara]

  • Svara Danijela 26 september, 2011 at 08:21

    Åh, vad du är bra Lovisa! Bra jobbat!
    Jag önskar ibland att jag skulle ta mig iväg på ett lopp, men löpning är liksom inte min grej…

    [Svara]

  • Svara Louise 26 september, 2011 at 09:00

    Å Lovisa vilket fint inlägg!

    Jag blev SÅ pepp av att träffa dig innan start, & du….grymt sprunget! Själv körde jag de första 4 på mer än vad jag är tränad för (haha blir ju så ibland :). Så det blev godkänt, inte mer 🙂

    Kram!

    [Svara]

    lofsan Reply:

    det är ju en snabb bana på sitt sätt eftersom den är så vacker och det är ånga duktiga med. Nästa år kör vi igen!

    [Svara]

  • Svara Jennie 26 september, 2011 at 12:07

    Bra jobbat!!

    Och gud vad skönt det är att läsa en träningsblogg med en mamma som skriver om knipet!
    Ibland känns det som om jag är den enda som måste göra knipövningar 🙁

    [Svara]

    lofsan Reply:

    Absolut inte! Jag kommer nog alltid behöva knipa!

    [Svara]

  • Svara i min lilla lilla värld 26 september, 2011 at 13:06

    Jag fattar fortfarande inte hur du gör för att få 2 bilder i sidled och för att få bilderna på längden…

    [Svara]

    lofsan Reply:

    hehe… its a secret. 🙂

    Nä, har försökt förklara i din blogg. 🙂

    [Svara]

  • Svara A 26 september, 2011 at 13:40

    Gud så duktigt!
    Du har inga råd hur en nybliven mer eller mindre otränad mamma kan träna vettigt? Har slagit ett vad med min sambo om att jag ska göra mitt första lopp nästa sommar, sen jag orienterade för länge länge sen. Han har tagit igång sin träning under detta år och vill ha sällskap framöver. Nu är jag höggravid med återkommande luftrörskatarr. Känner mig så stark i kroppen men luftrören stoppar mig nu…

    [Svara]

    lofsan Reply:

    börja med raska promenader första veckorna och sedan kan du börja styrketräna hemma. du behöver ingen utrustning: knäböj, armhävningar, step up på en stol, höftlyft, utfall, det finns massor att göra som nybliven mamma.

    kolla in saratilling.se

    [Svara]

  • Svara Sarah 26 september, 2011 at 13:52

    Tänk om man var som du 🙂 Kan du inte visa en bild på dig själv innan du fick barn? Du pratar ganska ofta om att du var större innan du fick barn, så det skulle vara kul att se!

    [Svara]

    lofsan Reply:

    absolut! ska se om jag hittar någon bra bild

    [Svara]

  • Svara Paulina 26 september, 2011 at 18:58

    Skitbra jobbat! Blir SÅ inspirerad av att läsa om dina prestationer! Har själv beslutat mig för att förmodligen köra 1 mil på lidingöloppet nästa år och innan jag dör ska jag ha gjort en tjejklassiker 😉

    [Svara]

  • Svara Lisa 26 september, 2011 at 19:13

    Grymt bra jobbat, grattis till en toppentid!

    [Svara]

  • Svara Paulina 26 september, 2011 at 19:44

    Måste bara fråga om du inte kan ge tips på bra rumpövningar? Min rumpa är inte som jag vill ha den så några riktiga döden-övningar för rumpan skulle uppskattas, hihi. 😉

    [Svara]

    lofsan Reply:

    Absolut! Gå gärna in på min sida (sök lofsan) på youtube och kolla på alla filmklipp jag har lagt in där. 🙂

    [Svara]

  • Lämna kommentar