Lofsan

Mitt Helsingborg marathon 2015

 
 Här kommer min tävlingsrapport från Helsingborg marathon i lördags.
 
 


Andreas och Simon som arrangerar Helsingborg marathon.
 
 Ni som lyssnat på det senaste avsnittet av Träningspodden som släpptes i tisdags vet att jag varit krasslig och till och med inte var säker på om jag skulle kunna springa loppet överhuvudtaget. Jag vill varken ta ut eller lägga ner något i förväg så därför höll jag mina tankar öppna och bestämde mig för att på lördag morgon besluta mig för att starta eller inte. Jag skulle aldrig springa ett lopp med halsont.
 
 Jag vaknade 45 minuter före resten av familjen på vårt hotellrum och kunde i lugn och ro känna på halsen, bihålorna och luftrören. Jag hade inte ont någonstans och när min kompis Caroline som kom och hämtade barnen hem till sig kikat på halsen och den såg fin ut så kände jag mig extra trygg i beslutet att faktiskt springa mitt sjätte marathon.
 
 Efter frukost och avvinkning av barnen och Caroline gjorde vi i ordning oss för loppet, tog på oss löparoutfits, förberedde nummerlappar och gjorde den obligatoriska löparflätan. Det sköna med Helsingborg marathon tycker jag är att både start och mål är mitt i stan så om man bor på något av hotellen i city är det gångavstånd både innan och efter loppet. Vi gick från hotellet 09,40 och var på plats i startfållan bara 5 minuter senare.

 


Efter några bilder tillsammans så blev min syster Agnes och jag intervjuade för Helsingborgs dagblads webTV och så blev vi fotade av en av arrangörernas fotografer. Det är superkul att ha några fina bilder från loppet! Klockan 10 gick starten och Agnes och jag bestämde oss för att starta loppet tillsammans även om jag visste att hon skulle dra i från senare. Jag sprang helt utan klocka, vätskebälte och energi i fickan för första gången. Min utgångsfart hade jag bestämt till aningen snabbare än prattempo och Agnes sa att vi första 15 kilometer hade över 180 i puls. Det är väldigt tufft för oss båda.


Jag kände mig väldigt stark och motiverad under första tredjedelen av loppet och hade inga problem med att hänga på farthållaren för 3:45 (beräknad totaltid på loppet). Strax efter Ramlösa så försvann Agnes framför mig och jag släppte den stora klungan. Mellan 15 och 21 km hade jag en liten dipp men kunde ändå hålla farten och när jag passerade halva sträckan 21,1 km på 1.53 så kände jag mig stark och trodde att jag med 14 minuter marginal skulle kunna klara mitt stora guldmål under 4:00. Från 21 till 25 kilometer räknade jag ner kilometerna i huvudet och försökte uppskatta hur lång varje kilometer skulle vara. Det var väldigt skönt och befriande att springa utan klocka hela loppet, det ska jag göra fler gånger.
 
 


Efter 25 kilometer fick jag det mycket tuffare, det är långa sträckor på grusväg och jag började för första gången känna mig ensam. Strax innan Sofiero passerar man 30 kilometer och jag var i god tid under 3 timmar. Men benen blev allt tyngre, konditionen var inget problem. Och jag började få kramp i diafragman. Det är verkligen min stora svaghet. Det är svårt att förklara hur det känns men det blir som ett lock precis innanför revbenen längst ner. Det gör fruktansvärt ont.
 
 


Inne på Sofiero börjar nedräkningen för sista 10 kilometer och jag tror att alla som tagit sig så långt på riktigt känner att de kommer att kunna slutföra loppet. Här började jag att gå. Ett riktigt starkt gäng med farthållare för 4:00 passerade mig och jag insåg (även om jag såklart känt det på mig) att detta inte skulle bli mitt snabbaste lopp. Nu tappade jag humöret, började tänka på prestige och vad andra tycker och tänker om mig som går. Det är en låååång utförslöpa ner till havet från Sofiero och jag var så besviken över att inte kunna springa nerför. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag började för första gången överväga att bryta loppet. Det är läskigt hur hjärnan kan ge vilja upp så där.
 
 Efter ett par kilometer ut mot havet och sedan längs med kusten kommer det som har blivit Helsingborg marathons mest kända parti; Serpentinbacken, efter ca 36 km av loppet. Den är 1 km lång, med stigning på 40 meter och lutar riktigt brant. Det extra elaka är att när man tror att man är uppe så svänger backen och fortsätter några hundra meter till. Det är så fascinerande att se riktigt vassa löpare ge sig vika och börja gå, hur vissa till och med stannar samtidigt som andra kortar steget, höjer blicken, skjuter fram höften och trippar upp. När jag såg backens start framför mig tog jag det för mig väldigt viktiga beslutet att slutföra loppet, oavsett om det innebär att jag får promenera i mål och oavsett tid. Mina tankar innan dess var att jag skulle vänta på att Hans eller min kompis Hannah skulle komma ikapp mig och att jag skulle heja på dom istället för att slutföra. Så uppgiven var jag.
 
 Jag började gå uppför asfalten. Vågade blicka uppåt och såg en helt tom backe framför mig. Nu hade jag gått 4 km i så rask takt som jag kunde, en sån fart som jag vet att Hans inte kan hålla bredvid mig om vi går tillsammans. Med en lite annan vinkel i uppförsbacke släppte krampen och jag kunde börja trippa uppför. Jag blev fortfarande omsprungen av starka tjejer men kunde också passerar några stycken som gick. Efter vad som kändes som en evighet kom jag äntligen in i villaområdet som ligger ovanför backen. Utanför en trädgård satt publik med tårta och champagne. Jag kunde med ett leende få med mig en chokladboll i handen som jag tryckte in i munnen och fick en stor tilltro att jag skulle kunna slutföra loppet löpandes.
 
 


Utförslöpan från Sofiero och ner mot Strandvägen och målet på Gröningen är nästan 5 kilometer lång med mycket publik framförallt kring slottet. Jag växlade mellan att gå och springa, benen var tunga som bly och jag krampen i magen kom och gick. Med 3 kilometer kvar till mål fick jag det stöd och den drivkraft jag så väl behövde efter nästan 15 mentalt mörka kilometer. Tre glada farthållare för 4:15 kom i kapp mig med två tjejer i släptåg. De peppade med mig och jag tog rygg bakom dom så att jag kom i lä, nu med löpande ben. Det hade blåst mycket hela dagen och vissa partier var riktigt motiga just på grund av vinden.
 
 När vi kom ner på strandpromenaden släppte jag tjejerna framför mig och fokuserade på hundrametersmarkeringarna i asfalten. Min nedräkning startade vid 2900 meter och jag delade upp upploppet i 10 metersintervaller. Ju närmare målet jag kom desto mer folk hejade på. Jämfört med förra året upplevde jag att det på vissa partier var mindre publik men jämfört med Stockholm marathon där publiken ofta bara hejar på såna dom känner eller står tysta så är Hemsingborgarna väldigt engagerade och hejar på ALLA.
 
 


Med någon tusing kvar till målet började mina öron susa, jag fick tunnelseende och fick fokusera blicken för att kunna fokusera på den stora målportalen. Trots att sista delen av loppet varit riktigt plågsam, pga kramp i magen och mentala bakslag så fick jag helt fantastiska krafter, starkt frånskjut och en helt ny livsglädje. När jag räknade ner de sista 10 meterna och höjde blicken mot tidtagningstavlan såg jag att jag skulle gå i mål på mitt sjätte marathon på 4:16.
 
 


Med tanke på att jag gick 5 kilometer, med tanke på att jag var så nära till att bryta loppet med bara 7 kilometer kvar, med tanke på hur ont jag hade innanför revbenen så är jag så glad, så nöjd och så stolt över mig själv. Jag hade tålamod att blicka framåt, att fortsätta kämpa även när det både var tråkigt och jobbigt att springa. Och jag fortsatte trots att jag visste att detta skulle bli mitt långsammaste marathon.
 
 Jag väntar fortfarande och ser fram emot att få springa det perfekta loppet någon gång i framtiden men nu ser jag fram emot en vinter med betydligt mindre löpning och mycket mer styrketräning. Jag tycker att det ska bli skönt att inte alltid behöva prioritera löppassen utan att istället kunna lyxträna i gymmet!
 
 Tusen tack alla ni som hejade på mig och de andra löparna, tack för alla bilder och meddelanden!
 
 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

15 Kommentarer

  • Svara Pernilla 16 september, 2015 at 12:28

    Bästa Löparglädjetjejerna som var farthållare för 4:15. Det är de som gör onsdagen till veckans bästa dag

    [Svara]

  • Svara Elin 16 september, 2015 at 12:52

    Så härligt och inspirerande att läsa det här.
    Jag har inte sprungit min första mil än men hoppas att en dag kunna springa ett marathon. Heja dig!

    [Svara]

  • Svara Sebastian 16 september, 2015 at 13:43

    Bra jobbat! Känns som att du skrivit min racereport. Borttsett från att mina lår och inte diafragman krampade. Det blir revansch nästa år! Jag är förresten killen i blått med Camelbakkringlan på startfotot. 🙂 kul, första bilden jag ser på mig från loppet!

    [Svara]

  • Svara Träningsglädje 16 september, 2015 at 13:51

    starkt lovisa! tänk vad mycket det mentala också spelar in!

    [Svara]

  • Svara Anna (orka mera) 16 september, 2015 at 15:23

    Grymt bra kämpat! Så mycket mental styrka att fortsätta när hela kroppen vill kliva av! Tack för att du delar med dig av upplevelsen. Älskar att läsa andras race reports från lopp jag sprungit. Liksom återuppleva och känna igen sig! Själv sparade jag krampen till efter målgång men fick min beskärda del i gröngräset sen. Ha det bäst på gymmet nu så hoppas jag få se dig på startlinjen nästa år igen

    [Svara]

  • Svara Jenny 16 september, 2015 at 15:32

    Det är just det här jag älskar med dig/ din blogg och som peppar mig för allt är inte så himla plättlätt för dig alltid heller. Kanske låter lite taskigt men det är inte menat som *haha, nu var det jobbigt för Lofsan* utan just det att du skriver ärligt om din upplevelse är så mycket mer genuint peppande än någon som bara visar upp en perfekt sida utan några nyanser.

    [Svara]

  • Svara Jansson 16 september, 2015 at 17:38

    Du är verkligen grym!

    Sprang själv Tallinn halv marathon i Söndags och det var verkligen också mentalt bakslag för mig. Benen blytunga från 6 km och tankar att bryta fanns där… gick in på 2h prick, men det suger lite när man sprang Brooklyn half i Maj på 1h 52 min och allt kändes fantastiskt! Men nu laddar jag upp för NYC Marathon den 1:a November. 🙂

    Tack för en bra och inspirerande blogg!

    [Svara]

  • Svara Ramona 16 september, 2015 at 18:28

    BRA kämpat 🙂

    [Svara]

  • Svara Veronica 16 september, 2015 at 20:58

    Inspiration är vad du är!

    [Svara]

  • Svara hellan 16 september, 2015 at 23:29

    Super bra kämpat! Vilken underbar vilja och beslutsamhet!

    [Svara]

  • Svara Natten 17 september, 2015 at 14:07

    Grattis till prestationen!
    Hur mycket kommer du under hösten/vintern att löpträna respektive styrketräna?
    För att underhålla löpningen jag byggt upp under våren och sommaren, hur bör jag lägga upp löpträningen under vinterhalvåret? Hur många pass och vilken typ rekommenderar du?
    Jag följde Stora Löparboken i våras/somras för 56 min på 10 km vilket jag klarade på Tjejmilen med måltid 55 minuter. Vad är rimligt att satsa på för tid på milen till nästa vår/sommar? Nästa program är för 47 min vilket känns väldigt stor skillnad!

    [Svara]

  • Svara Lina 17 september, 2015 at 15:51

    Åh, känner med dig hur jobbigt det var o ville bara krama om dig där när det var som värst. Men jäklar vad grym du är som genomförde. Det må vara din långsammaste mara, men jag är ganska säker på att det är den mara du varit starkast mentalt och lyckats genomföra trots alla motgångar. GRYMT!

    [Svara]

  • Svara Malin. B 20 september, 2015 at 19:39

    Bra jobbat. Vilken intressant läsning. Det kändes som man var på plats och riktigt kunde känna in vissa av känslorna. Att springa ett maraton är inte lätt men du gjorde det. Grattis. Vilken härlig podd du och Jessica har. Har lyssnat på 3 avsnitt idag medan jag städat, handlat och lagat mat.

    [Svara]

  • Svara Erika- familjeliv, träning och inredning 22 september, 2015 at 15:56

    Jag RYSER av att läsa Lovisa! Heja dig! Nån gång ska bannemig jag också springa maraton! Nu är jag nöjd med att jag kommit upp i milen, haha. Halvmara nästa kanske? 😉

    [Svara]

  • Svara Joanna 22 september, 2015 at 17:45

    Vilken viljestyrka!! Jättestort grattis till genomförandet, det är så starkt att fortsätta trots motgångar och den där lilla rösten i huvudet som vill ge upp. Även om du tidsmässigt inte nådde ditt mål så har du bevisat för dig själv att du klarar av något där många skulle ge upp. Det för mig är en stark atlet!

    [Svara]

  • Lämna kommentar