Lofsan

Midnattsloppet 2011

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det här loppet. Hur gick det egentligen? Och hur kändes det?

Först hängde jag i VIP-tältet tillsammans med Lina, Jessica och Terese. Det fanns mat, dryck, frukt och choklad om man ville ha men jag avstod eftersom Hans gjorde pastamiddag åt oss innan. När klockan passerade 21 gick jag ut för att möta upp de andra tjejerna som också skulle springa men det var så mycket folk och inga mobiler fungerade så vi fann aldrig varandra. 🙁 Synd, för det hade varit kul att få ge och få lite pepp innan starten. Istället gick jag till min startgrupp och började värma upp. Jag kände mig pigg och fräsch i kroppen och den nervositet jag hade innan blåste bort.


När startskottet gick stod jag längst fram i min startgrupp och jag kom iväg snabbt, kanske lite väl snabbt med 4:00 men det var ju helt tomt på Ringvägen framför oss eftersom startgrupperna skickas iväg med 5 min mellanrum.

Efter 3 km låg jag perfekt med 4:20 per kilometer och passerade på 13 min. Redan då var vi i VIP-gruppen i kapp 2b, de som siktar på en tid mellan 45-50 på loppet. Det kan jag säga att många i gruppen inte var i närheten av ens. Det blev riktigt trångt direkt och devisen ”håll till höger” fungerade inte alls. Vi som jagade bakifrån fastnade i smala rännan längs Hammarby kanal och kom inte loss förrän vi svängde upp på Söder igen.

Då och då längs banan hörde jag folk som hejade både på Lovisa och Lofsan, tack för det!

Så fort gatan smalnar av eller en bil står felparkerad så blir det så trångt att det knappt går att jogga. Detsamma gör de som går mitt i eller till vänster. Det är extremt irriterande och jag tappade totalt fokus på det viktiga; att hålla farten. Uppför Sofia Kyrka la jag in en extra växel och där möttes jag även av en jumbotron som visade min Facebookbild med en pepphälsning uppläst av Musse Hasselvall. Vem ska ha äran för den energiboosten?

Sedan gick det tyvärr utför. Det blev trängre och trängre. Jag fick ont i höger knä tidigt i våras när jag började springa med vagnen; annorlunda löpstil och kassa skor var anledningen. Idag fick jag ont på exakt samma sätt, antagligen för att jag var tvungen att ligga och bromsa för att inte springa på någon.

Efter Mosebacke upp till Götgatan stod en ambulans på det smalaste stället och hela loppet stannade upp. Efter en stund kunde vi börja gå och sedan jogga innan vi nådde Mariatorget. Det blev mitt lågvattenmärke och den stora tempoväxlingen ner till stillastående för att sedan kuta igen gjorde att jag fick håll from hell. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag bestämde mig för att bita ihop. Upp på Hornsgatan och målrakan kvar. Jag hade inga krafter för en spurt kvar men när jag gick i mål på 46.51 var jag nöjd med min egen prestation men missnöjd med loppet.

Jag har tillräckligt bra självförtroende för att leta faktorer till varför jag inte nådde mitt mål utanför mig själv. Jag gjorde mitt bästa och det är alltid viktigast för mig. Ytterligare ett exempel: Hans och jag missade varandra på alla förbestämda platser vilket gjorde mig nedstämd under loppet. Fokusstörning!

Jag vet att att min första spontana reaktion att vara besviken på mig själv är extremt orättvis mot både min kropp och knopp. Jag glömmer bort att jag fött två barn för 9 och 24 månader sedan. Jag glömmer att jag inte kört milslångalopp på 3 år.

Jag gick hem och kollade i resultatlistan och såg att min tid på 46.51 räckte till en 177:e placering. Det är ju fantastiskt! Och framför mig kan jag sätta mycket pengar på att det inte finns en tvåbarnsmamma med en 10 månader gammal bebis och en nybliven 2-åring. Jag ska inte bära på känslan av att ha misslyckats nå mitt mål, jag ska credda mig själv att jag lyckades pressa mig och prestera nära mitt maximala. Min pulsklocka visade en genomsnittspuls på 181 slag (över 90%) och maxpuls 200 slag. Det är det tuffaste jag utsatt kroppen för sedan Sixtens förlossning.

Nu blickar jag framåt mot Bellmanstafetten och Tjejmilen!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara Anna 14 augusti, 2011 at 07:45

    Det var väl en superfin tid. Och som du skriver, hur många småbarnsmorsor hade fixat det 10 månader efter förlossning. Stort grattis till en fin prestation.

    [Svara]

  • Svara I min lilla lilla värld 14 augusti, 2011 at 07:54

    Tjejen. Du FÅR inte vara så hård mot dig själv. Din tid hade lätt varit under 45 om det inte blivit en massa stopp på vägen. Nästa gång tar du revanch. Då jävlar!!

    Kram

    [Svara]

  • Svara ida-maria,mamma till Lykka 14 augusti, 2011 at 08:27

    Härligt Lovisa!
    Du gjorde ditt bästa under vissa premisser och det är det som räknas!
    Jag är imponerad och stolt över dig!
    Många kramar från mig!!!!!

    [Svara]

  • Svara Josefine 14 augusti, 2011 at 09:44

    Bra jobbat! Midnattsloppet är trångt och smalt så det är svårt att persa. Du ska definitivt inte vara missnöjd med din prestation, grymt bra ju.

    [Svara]

  • Svara Lina 14 augusti, 2011 at 10:17

    Stort grattis till din fina prestation!
    Jag är otroligt imponerad över dig!
    Än en gång, grattis!

    [Svara]

  • Svara Maria H 14 augusti, 2011 at 10:19

    Grymt jobbat av dig!! Jag är helt säker på att du hade lyckats springa under 45 min alla gånger om det inte hade varit för alla störningsmoment och du ska definitivt ha cred för att du bet ihop och körde järnet ändå!

    [Svara]

  • Svara Nea- 2barnsmamma till en 08:a & 09:a 14 augusti, 2011 at 10:31

    Förstår att du kände dig besviken till en början men som alla andra skriver, inklusive dig själv så är det en enastående insats du gjorde! två små gräbs så tätt inpå, din kropp har återhämtat sig enormt bra på så kort tid. Fan du är grym Lofsan!!! imponerad…stolt ska du va! Jag tänkte på dig igårkväll, du hörde mig va?! haha

    [Svara]

  • Svara Miss Agda 14 augusti, 2011 at 11:57

    Stirra inte på tiden (vilken iofs var bra ändå!!) utan fokusera på din fantastiska prestation! Bra kört!

    [Svara]

  • Svara Kristian 14 augusti, 2011 at 12:30

    Grymnt bra! Imponerad!

    [Svara]

  • Svara Sandra 14 augusti, 2011 at 12:38

    Men det är precis av den här anledningen jag älskar din blogg! Man får vara men både på topp och när det går ‘ mindre ‘ bra. Sminkad och osminkad, stylad och vanlig, underbara barn och kämpigt med barn och toppträning och mindre nöjd. Jag tycker du var grymt bra!

    [Svara]

  • Svara Frida - Militärmamman 14 augusti, 2011 at 18:57

    Verkligen ett toppenresultat! Grattis!!
    Jag förstår din frustration över människorna som ställer sig i fel startgrupp och bara stoppar upp! Hur tänker de?!
    Du märkte ju ditt fina resultat på pulsklockan! Fantastiskt!!

    [Svara]

  • Svara elinjosefine 15 augusti, 2011 at 21:45

    Du ska inte vara besviken, det var superbra jobbat!! Och visst blir man lite suuur när folk springer i fel startgrupper och stannar upp. Så var det när jag sprang GBG-varvet och jag fick använda massa energi för att armbåga mig fram.
    Men du har ju snart tjejmilen framför dig och då är jag helt säker på att du kommer få ännu bättre tid.

    Kram

    [Svara]

  • Svara Caroline Nilsson 21 augusti, 2011 at 08:52

    Vilken grymt bra tid, var stolt! Det är alltid lite svårt att springa max på ett lopp inne i stan, du har ju fler framför dig, du fixar det nästa gång, heja!

    [Svara]

  • Lämna kommentar