Lofsan

Livet kan förändras på en sekund

En sekund av oaktsamhet.

I bland händer något som inte får hända.

Dagens Sixten var glad, full av förväntan och sprallig!

Igår åkte Sixtens vagn nerför trappen i vår trappuppgång, den välte, och Sixten som inte var fastspänd trillade ur och landade på ett stentrappsteg. Det är flera som har hört av sig och undrar vad som har hänt och är oroliga. Jag har svårt att prata om det så ni får läsa istället.

Vill ni komma i kontakt med mig finns jag på facebook och sms. Orkar inte prata med någon som det känns nu.

Den onda, farliga trappen!

Detta hände vid 11, på förmiddagen igår. Trots dramatiken i situationen återhämtade Sixten sig efter skrik, tårar och mycket gos. Det syntes inga spår på kroppen av fallet. Han åt lunch, skrattade och satt i vagnen nerför Drottninggatan till Medeltidsmuseet. På museet blev han buren, skrattade och somnade till slut i pappas famn.

När Sixten kom hem till mig strax efter tre vaknade han och var helt otröstlig. Han grät och skrek förtvivlat. Eftersom Sixten är en kille som aldrig gråter eller skriker kände jag på mig att något var fel. Jag ringde efter Hans som kom hem direkt och vi tog beslutet att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att få honom undersökt. Sixten fortsatte vara otröstligt ledsen och vred sig i smärtor stundtals. Vid det här läget kunde jag inte hålla mig och mina tårar började spruta. Jag grät och grät.

När vi kom in till Astrid Lindgren fick vi träffa en sjuksköterska direkt som tittade på Sixten och undersökte reflexer, tittade på hans ögon, kände och klämde. Varje gång vi ändrade läge en centimeter förvreds Sixtens ansikte och han bröt ihop fullständigt. Däremellan var han ganska glad och lekte.

Sköterskan mätte Sixtens blodtryck med en minimanchett

Sixten fick en stark dos smärtstillande i rumpan.

Efter undersökningen fick vi sätta oss i väntrummet för att invänta en läkare. Sixten somnade ganska snabbt liggande i min famn. Jag höll mig blickstilla och han sov en timme. En sköterska kom och sa att vi snart skulle få träffa en läkare men att med stor sannolikhet kommer han inte att hitta något fel och då kommer vi att bli hemskickade med morfin.

Efter cirka en och en halv timme i väntrummet fick vi ett eget rum att vänta i. Efter ytterligare en halvtimme kom läkaren och en läkarkandidat för att titta på Sixten. Sixten var vaken och glad när de kom in i rummet och de pratade med honom, lös honom i ögonen, knäppte med fingrarna för att se att han reagerade o.s.v. Sixten fick leka med ficklampan som han glatt började gnaga på. Vi berättade hur Sixten egentligen är: alltid glad, nöjd, pratsam och kontaktsökande. Läkaren lyssnade verkligen på oss och vi förberedde honom på att se Sixtens reaktion när vi lyfter honom eller flyttar lite på hans kropp. Läkaren gissade då spontant på att nyckelbenet kanske var brutet. När vi lyfte upp Sixten slog humöret över och än en gång förvreds det lilla ansiktet i smärtor och tårarna sprutade som Lille Skuttårar. Vad än läkaren gjorde grät Sixten och skrek i högan sky. Det gick inte att se att det skulle vara någon speciell del på kroppen som gjorde mer ont än någon annan men läkaren tyckte att det högra benet inte gav lika bra respons på stimuli som Sixtens vänstra. Oavsett var läkaren övertygad om att Sixten hade väldigt ont någonstans.

Ett så här litet barn vill man undvika att röntga, och måste man röntga tar man en kroppsdel i taget så att man inte röntgar i onödan. Beslutet togs att Sixtens högra ben och höft skulle röntgas först, visar det inget får man fortsätta att röntga kroppsdel för kroppsdel.

Pappa ger Sixten lite välling i magen innan röntgen.

Vi fick ta hissen upp till röntgenavdeningen och blev inkallade efter bara en kort stund. Sixten fick ligga på rygg och jag fick hålla benet i olika vinklar medan Hans höll i Sixtens kropp så att han skulle ligga still på röntgenbordet. Sköterskan tog tre omgångar med bilder som alla blev bra. Sixten var helt förstörd på röntgenbordet och bara grät.

Uppe på röntgenavdelningen.

När vi var på väg ut från röntgensalen ropade röntgensköterskan efter oss:

– Var försiktiga med hans knä!

Då visste jag att något var riktigt fel.

Vi kom tillbaka till vårt rum på akuten och Sixten somnade, som vanligt, klockan 19.00. Att ligga på mitt bröst gjorde Sixten lugn och verkade inte göra lika ont som att sitta eller ligga i famnen.

Vid 19.00 mojnade Sixten och somnade på mitt bröst, jag passade på att vila.

Vi fick vänta strax över timme på att röntgenbilderna skulle bli klara och att läkaren skulle titta på dem. Vi det här laget hade väntrummet fyllts till max, det var verkligen kaos! Vi hade tur som kom in tidigt när det bara var två barn framför oss i kön.

När läkaren väl kom in till vårt rum var han snabb med domen:

– Sixten har ont därför att han har brutit benet.

Det kändes som en stor sten föll från mitt bröst och landade djupt i magen. Inte nog med att se sitt lilla barn, 6 månader gammal ha så ont att han inte vet vart han ska ta vägen, att dessutom veta att det är vi vuxna som orsakat honom den smärtan, det är nog den värsta känslan en mamma kan ha.

På något konstigt sätt blev jag dock lättad över att få veta att det var ett benbrott. Det hade känts värre att bli hemskickade med smärtlindring utan att veta var Sixten har ont.

Vi fick gå direkt till ett gipsrum där två sköterskor fått i uppgift att lägga en gipsskena från tårna upp till höften. benbrottet ligger strax över det högra knät, på insidan. Vi bestämde att Sixten skulle ligga på mitt bröst eftersom han hade så ont i andra lägen.

Sixten gipsas, liggandes på mammas mage.

Jag låg och busade med honom samtidigt som tjejerna så snabbt och smidigt gipsade. Ibland skrattade Sixten, ibland skrek han.

Sixten växlade mellan att le och vara hela förkrossad, här gör det jätteont!

Gipsad upp till höften.

Vi valde ett blått bandage runt gipset. Inget könsneutralt här inte! När läkaren kontrollerat gipset och kollat Sixtens allmäntillstånd fick vi äntligen åka hem. Då hade vi tillbringat nästan sex timmar på akuten.

Vi ska äntligen få åka hem och Sixten är lite nöjdare när gipset kommit på.

Lilla ynkliga Sixten

Vi virade in Sixten i en sjukhusfilt och så fick han halvligga i mitt knä i bilen på vägen hem.

Natten har så klart varit väldigt orolig, jag har vaknat många gånger för att se så att han ligger okej. Sixten har legat på mitt bröst eller i min armhåla hela natten, fram till småtimmarna då han flyttades över till Hans armhåla istället.

Sixten har väldigt ont och får smärtstillande var fjärde timme. Han är vid gott mod trots den stora pärs han är med om. Han är väldigt ynklig och gosig men förstår såklart inte varför det gör ont när han rör på sig. Sixten pillar på tårna, försöker sätta sig upp som vanligt och kan ligga på rygg idag, det kunde han inte igår för att det gjorde så ont.

Frukostdags, svårt att sitta bra.

Det är bättre att sitta i pappas knä

Sixten kommer att vara smärtfri om 3-4 dagar och gipset kan tas bort om cirka 14 dagar.

Jag har inte gråtit så här mycket på flera år. Igår hamnade jag i en loop så att jag knappt kunde andas när Sixten hade som mest ont. Det är knappt så att jag kan skriva det här inlägget utan att tårarna börjar rinna.

Livet kan förändras på en sekund. En bebis är så skör. Ett benbrott är ju ingenting jämfört med vad som skulle kunna hända; en hjärnblödning, inre blödningar i magen eller till och med att Sixten hade kunnat dö i fallet.

Jag kommer aldrig att bli densamma efter detta. Jag behöver några dagar för att komma ur den värsta chocken och sorgen men vetskapen att Sixten har ont för att vi vuxna inte har varit tillräckligt uppmärksamma den känslan kommer att ta lång tid att bearbeta.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara anna 7 februari, 2010 at 12:49

    jag lider verkligen med dig :/ hoppas han snart känner sig bättre!
    kram :):)

    [Svara]

  • Svara Alfva 7 februari, 2010 at 13:12

    Men lille Sixten och stackars mamman (och pappan såklart)! Finns inga ord i ett sånt här läge, men vi tänker på er och hoppas få se en sprallig Sixten inom kort! Stora kramar

    [Svara]

  • Svara Alex 7 februari, 2010 at 14:06

    Men gud Lovisa, jag kom på mig själv med att sitta och hålla andan när jag läste ditt inlägg. Usch, det är så mycket som kan gå fel precis hela tiden men det tänker man aldrig på.

    Krama Sixten från mig och ta hand om er alla tre. Kramar

    [Svara]

  • Svara skolfux 7 februari, 2010 at 14:57

    Usch vad hemskt. Men samtidigt skönt att det ändå gick så bra. Sixten kommer klara detta galant(även du Lovisa!), han är en stark kille. Han kommer skratta sig igenom detta när väl smärtan är borta.

    Ta hand om er nu!!

    Kramar från mig och Lykka

    [Svara]

  • Svara Anna 7 februari, 2010 at 15:30

    Jag förstår din känsla gumman..ens barn är ju det bästa man har o när de gör illa sig gör det såååå fruktansvärt ont i kroppen….ta hand om er o behöver du prata så finns jag ett telefonsamtal bort! Massa styrkekramar till Er!

    [Svara]

  • Svara Jennyn 7 februari, 2010 at 16:22

    Även om jag grät imorse när du berättade så grät jag ännu mer nu!!! Fan säger jag återigen!!! Jonas sa att han vill ekomma förbi er idag och lämna göra ont present åt lille sigge. Men vi förstår att du mår hemskt!!

    Men glöm inte vajag sagt.. våga fråga!!!!!! puss ta hand om er nu alla tre!!!

    [Svara]

  • Svara Josse 7 februari, 2010 at 18:53

    Nej men fy så hemskt! 🙁 Fick en klump i magen när jag började läsa, tur i oturen att han ändå klarade sig med ”bara” ett benbrott. Det kunde ju som du skriver varit mkt värre! En olycka händer så lätt, men jag förstår dig verkligen..

    Ta hand om er och ge Sixten en puss från mig och Frida! Kram på dig!

    [Svara]

  • Svara Carita 7 februari, 2010 at 19:46

    Hujja va hemskt! 🙁 Stackars liten . Hoppas han mår bättre snart! En stor kram till er

    [Svara]

  • Svara Marlene & Alexander 7 februari, 2010 at 20:03

    Många kramar och tankar till er !

    [Svara]

  • Svara Sofie - mamma till Mira 7 februari, 2010 at 21:16

    Usch och fy. Har själv en liten 6månaders, och ryser vid bara tanken att något sådant skulle hända!
    Tänker på Er, fastän jag inte vet vilka ni är. Men det gör så ont i hjärtat att läsa detta.

    Hoppas ni får det så bra som man kan få!

    [Svara]

  • Svara unique 7 februari, 2010 at 21:48

    Gud vad hemskt! Jag sitter här med tårar i ögonen. Ni vet väl om att Ni är de bästaste föräldrarna för just Sixten? Glöm aldrig det..
    Tänker på Er

    [Svara]

  • Svara Cissi 7 februari, 2010 at 21:49

    Fina Lovisa, vilken pärs för hela familjen och famförallt Sixten. Förstår precis alla känslor och tankar som far genom dig nu. Massa styrkekramar från mig. Cissi

    [Svara]

  • Svara C 7 februari, 2010 at 22:34

    Hej! Jag har jobbat på Astrid som akutdoktor ett bra tag och jag _lovar_ även om det känns som om att det är ert fel så är det inte det! Olyckor händer och även om ni hängt över er lille kille dagarna i ända så kan det hända i alla fall. Ni har gjort alla rätt! Ni väntade, ni tröstade och när det inte verkade ok så åkte ni in precis som ni ska! Även om det verkar helt omöjligt så försök att inte klandra dig själv. Om några dagar kommer det största problemet vara att hindra honom från att krypa ur gipset på nätterna (jag har inte en blekaste aning om hur dom gör det, men jag har träffat ett antal små pysar som lyckats så på ngt vänster går det… ;)). Pyssla om dig själv och våga lita på dig själv för när jag kikar på bilderna ser jag en fantastiskt fin liten kille som mår alldeles utmärkt trots sin lite opraktiska accessoar.

    MVH C

    [Svara]

  • Svara Love Oliwers mamma 7 februari, 2010 at 22:58

    Men ush 🙁 stackars lilla killen.
    Klandra dig bara inte för mycket även om det säkert finns många ”tänk om” osv
    Men nu har de hänt och du kan bara göra de som kommer göras i framtiden. Jag förstår att du mår dåligt men de som är nått bra tur i oturen att det ”bara” var ett benbrott. Snart mår sixten bra igen och kan skratta och ha kul igen 🙂

    Jag kommer från och med nu, alltid knäppa fast Oliwer i sin barnvagn.

    Styrke kramar

    // Love

    [Svara]

  • Svara Love Oliwers mamma 7 februari, 2010 at 22:59

    råkade glömma länken

    [Svara]

  • Svara Sofia McKie 7 februari, 2010 at 23:12

    Jag fick också en stor klump i magen när jag läste inlägget. Finaste Sixten. Vi tänker på er och skickar många, många kramar.

    [Svara]

  • Svara liw 7 februari, 2010 at 23:23

    Ojoj, första gången jag är in här, vilken hems dag ni måste ha haft! Ska sända en tanke till lilla tappra Sixten när vi går och lägger oss ikväll!

    Kom ihåg att Sixten inte kan ha bättre föräldrar än just NI!

    stor kram

    [Svara]

  • Svara Denise 7 februari, 2010 at 23:25

    Stackars lilla skrutt! Hoppas att det blir bra snart, tänker på er lilla familj!

    [Svara]

  • Svara Anna 7 februari, 2010 at 23:48

    Vad hemskt 🙁
    Skänker er en tanke.

    [Svara]

  • Svara Ylva 8 februari, 2010 at 08:14

    Många tankar till er! kram

    [Svara]

  • Svara Grynet mamma till lille Vidar 8 februari, 2010 at 08:26

    Usch jag förstår din ågren, men en olycka händer så lätt så skyll inte för mycket på dig själv. Du är inte mer än människa.
    Nu gick det ju på sätt och vis ändå bra.
    Många kramar!

    [Svara]

  • Svara Nea 8 februari, 2010 at 08:44

    Nä men usch!! stackars er alla 3!!! Lille Sixten.. Krya på honom…
    Usch vilken tragisk olycka =(…
    Tänker på er..
    Massvis med kramar!

    [Svara]

  • Svara Lill 8 februari, 2010 at 10:14

    Stackars lilla Sixten, men det var skönt att det inte var något värre. Vet precis hur det känns, min son var bara några månader när han ramlade ner från skötbordet rätt ner i klinkergolvet, fy får fortfarande gåshud när jag tänker på det. Men allt gick bra, men min ångest satt i, i flera veckor och jag grinade och grinade varenda gång jag tänkte på det. Så pussa på Sixten och sköt om er….
    Kram Lill

    [Svara]

  • Svara caroline 8 februari, 2010 at 10:48

    Jag förstår att det är svårt att inte skylla på sig själv i ett sånt läge. Usch kan inte föreställa mig känslan. Jag hade blivit livrädd jag med. Vem hade inte.

    Ta hand om den lilla sötnosen och sluta klandra dig själv! varma kramar

    [Svara]

  • Svara Frida 8 februari, 2010 at 11:09

    Tänker på ER. Ta hand om er <3 Kramar i massvis

    [Svara]

  • Svara Pia 8 februari, 2010 at 12:49

    Hujja så hemskt!
    Men som många andra skrivit, klandra inte dig själv. En olycka händer så lätt.

    Han är verkligen supersöt i sitt gips!:)
    Snart är det borta igen, två veckor gåt fort.

    Kram på er!

    [Svara]

  • Svara Malin Lj - Mamma till Walter! 8 februari, 2010 at 13:24

    Usch så hemskt!! Förstår att det måste göra ont i hjärtat för er, men en olycka händer som sagt så lätt. Skönt att de hittade orsaken och det inte var värre än det var. Ta hand om er! Och krama Sixten från oss. Kramar från mig, Robert & Walter.

    [Svara]

  • Svara Johanna Småbarnsmamman 8 februari, 2010 at 14:20

    Huga stackars lillprinsen och stackars er föräldrar! Vad nervös jag var när jag läste detta, det var nästan en lättnad då man kom fram till att det var ett benbrott.. jag hoppas han läker ihop fint och snabbt och slipper smärtan snart!

    Sköt om er och lillprinsen!! En olycka händer alldeles för lätt.
    Kramar

    [Svara]

  • Svara Johanna - mamma till Leia 8 februari, 2010 at 15:13

    Vilken hemsk händelse! Förstår att det tar hårt på er.. Men skönt att dem hittade vad som var fel! Och att det endast var det, hade ju kunnat gå väldigt illa.. Ta hand om er och lille Sixten! Hoppas han är ” på benen” snart igen 🙂

    [Svara]

  • Svara Elin 8 februari, 2010 at 15:27

    Hej tjejen.
    Usch va hemskt att läsa om vad som hänt lilla Sixten, men skönt att det ändå inte blev något värre.

    Här är det bra med varmt väder och utan större katastrofer. Har inte sett till Elin här nåt så hon är nog i Bang Tao, det är också jättefint.

    Ta hand om er nu!

    KRAM

    [Svara]

  • Svara Anna 8 februari, 2010 at 16:27

    Många tankar till er. Vilken chock.. det går så fort.. Olyckor händer och ingen ska klandras. Hoppas ni alla känner er bättre snart. Här kommer en stor kram från mig

    [Svara]

  • Svara MansonDust 8 februari, 2010 at 18:17

    Åh, men lilla Sixten då ! Vilken otur ni hade & vad ni var kloka som åkte in med honom. Aj aj, lille gubben.. bryta benet. Jag som fått hemskt dåligt samvete när något barn har ramlat nerför sängen, så hur dåligt mår inte ni nu ! Förstår att ni är i en slags chock. Hoppas att dessa två veckor går undan så att ni slipper gipset. Försök att inte tänka för elaka tankar om er själva, en olycka sker såå lätt.. 🙁

    [Svara]

  • Svara annah 8 februari, 2010 at 20:14

    Vilken mardröm men tur i oturen att det inte var värre!

    Kram och hoppas Sixten kryar på sig snabbt!

    [Svara]

  • Svara Rebecca 8 februari, 2010 at 20:58

    usch så hemskt!

    Hoppas det blir bättre sedan, lyco kramar rebecca

    [Svara]

  • Svara Sofie 8 februari, 2010 at 21:44

    Usch så otäckt.
    Jag förstår den hemska känslan, det finns inget värre än när ens barn gör sig illa.

    Men vilken tur att det gick ganska bra trots allt. Hoppas Sixten blir bra snabbt!

    [Svara]

  • Svara Amanda 8 februari, 2010 at 23:32

    NEJ fy vad hemskt gumman! Klandra absolut inte dig själv! Man kan inte förutse alla saker som kan hända!
    Förstår hur dåligt du måste må. Adam ramla med huvet först ner på golvet häromdan. De va helt klart vårt fel som satt vår Bumpo på mjuka soffan så den välte när han sträckte på sig 🙁
    Vet inte om jag mått så dåligt nånsin! De va en HEMSK känsla man fick i kroppen. Adam mådde perfekt efter några sek men jag mår fortfarande piss över de. Man tänker på allt som kunde hänt…
    Jag e så lättad att ert lilla charmtroll mår okey ändå.
    Jag hoppas att allt känns bättre för dig oxå snart.
    Varma stora kramar till er!

    [Svara]

  • Svara Sarah 9 februari, 2010 at 14:27

    Jag förstår dig verkligen då jag själv har en 8 månaders bebis att relatera till, och bara genom att läsa detta inlägg så förstår jag vilken bra mamma du är. Detta skulle kunna hända vem som helst och jag tyckte ni skötte allt galant!

    [Svara]

  • Svara Jossan 11 februari, 2010 at 11:19

    Oj va läskigt att sånt kan hända :S , jag e alltid rädd för trappor även fast Scott ligger i liggvagn.
    Hoppas att han blir bättre snart.. O hoppas du inte klandrar dig själv.

    krams Jossan

    [Svara]

  • Svara kikki 17 februari, 2010 at 18:00

    åh men lilla gubben då :/ men olyckor händer ALLA 🙂 hoppas han kryar på sig!

    [Svara]

  • Svara Millan å Tuva 1 mars, 2010 at 18:19

    hejsan!
    jag halka in på din blogg och läste det här hemska.. Vilken pärs ni gått igenom. Hoppas ni har hämtat er efter olyckan lite.
    Ta hand om er! mvh Millan och lilla Tuva

    [Svara]

  • Svara Evelina 8 juni, 2010 at 22:41

    Men fy så hemskt det måste ha varit för er alla!
    JAG gråter nästan bara av att läsa, det finns verkligen inget värre än när ens barn har ont.
    Tur att det gick så bra som det gick i alla fall, det kunde ju ha gått mycket värre!

    Kram

    [Svara]

  • Svara En förälders mardröm | Sara Tilling 28 februari, 2011 at 22:54

    […] skänker jag en tanke till Lovisa och lille Sixten. Läs hennes hemska berättelse här Postat den 7 februari, 2010 kl. 21:48 Postat i Vänner. Bokmärk permalink. ← […]

  • Lämna kommentar