In i kaklet?!
När allt fler människor väljer att träna högintensiva pass som gärna ska vara korta, supertuffa och gärna tekniskt svåra blir det nästan som en inflation i hur det ska kännas efter träningen. Att ligga utslagen på golvet är bra, att träna så att man kräks är status och är man inte helt slut efter ett pass har man inte gjort sitt bästa har blivit standard på många gym. Jag tycker dock att det är viktigt att komma ihåg att trötthet är en bieffekt av en prestation. Träning behöver inte vara jobbig för att räknas och kontrasterna mellan passen både i tempo, intensitet och innehåll är viktigare än “Gå hela vägen in i kaklet”.
Att du blir trött efter eller under passet är varken en indikation på att du är vältränad eller otränad, trötthet är inte alltid eftersträvansvärt, träningen gör nytta ändå. Du ska absolut ha pass där du känner dig ostoppbar och kan pressa dig till 100 men var försiktig med att vänja dig vid det och värdera din insats efter det.
Central trötthet i lungor och hjärta är inte detsamma som lokal trötthet i musklerna och huvudet blir oftare trött innan kroppen. På mina pass strävar jag efter att deltagarna ska känna sig starkare när de går ifrån Rosa Skrot än när de kom. Inte att de ska krypa från gymmet som urvridna gamla disktrasor.