Lofsan

Helsingborg Marathon & mat – Hans gästbloggar om Sveriges bästa lopp och Sveriges trevligaste stad

Varför springer man maraton egentligen? Det är långt, det gör ont och det är bara roligt i början. Sedan är det mer psykologi än fysik. Men kanske är det just i det sistnämnda som lockelsen ligger? Under ett lopp går de flesta löpare igenom hela skalan av mänskliga sinnesstämningar och känslor, något som annars behöver ett par år på sig för att lockas fram. I bästa fall. Eller värsta. Men ett maraton är ett koncentrat av det här med att vara människa. Initialt har vi förväntan, nervositet, hopp, beslutsamhet och klarhet som sedan skiftar över till beslutsamhet och målmedvetenhet när loppet väl rullar igång, tillsammans med glädje, en känsla av fräschör och inte sällan en härligt stor dos av övermod. Det är din tur nu! Det är en GRYM dag! Sedan är det dags för ett stilla duggregn på insidan. Dags för fundersamhet och eftertänksamhet att göra entré på scenen. Kanske också en försvarlig dos av ånger? Och när kilometrarna börjar bli svåra att hålla ordning på och timmarna börjar gå så glider helt nya spöken in i synfältet: Oro, smärta, uppgivenhet och apati. (”Varför GÖR jag det här?”) Sedan vid dryga 3 mil så kulminerar detta med det som Petter under NYC maraton så träffande beskrev som att ”det är som att släppa en atombomb i huvudet”. För nu är det dags för känslor som ren och skär smärta, ensamhet, sorg, panik och väldigt kraftfulla inre övertalningsförsök som handlar om att ge upp, att simulera skada eller liknande. Men på något märkligt sätt sätter man ett ben framför det andra, ett ben framför det andra och ett ben framför det andra – och man ignorerar det onda och ångern och sorgen. Och plötsligt har vi därför tagit oss till slutfasen, där nya saker glatt blommar upp ur den förhatliga asfalten på ett nästan overkligt sätt: Hopp, förtröstan, lugn, tilltro och styrka. Och sedan har vi crescendot – slutkilometrarna och upploppet, med sin eufori, poppande popcorn och sockerdricka-psyke, lust, skratt, hunger, beslutsamhet och en knuten näve. Det är inget annat än renodlad stolthet och glädje. Man klarade det. Man är en hjälte. Det gör ont men det gör inget. Man har sprungit 4.2 mil och det är det inte många som grejar. Alla timmar av träning, all utfallsgång, alla farmers walk, alla tåhävningar, knäböj, marklyft och intervaller har burit frukt. Alla tabator, långpass och all fartlek och backträning gav utdelning! Lyckan i det!

img_1947

På bara tre år har Helsingborg lyckat placera sig på löparkartan med besked. Helsingborg Marathon blev direkt landets näst största maraton efter Stockholm maraton, men till skillnad från storebror uppe i Stockholm så går loppet i Helsingborg inte i dubbla varv utan tar med sina löpare på en helt fantastisk sträcka i och kring den skånska pärlan. Från starten inne i city tar man sig ut mot fiskeläget Råå, med loppets mest entusiastiska publik (”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå!”), sedan vidare in mot Ättekulla och sedan till lummiga och vackra Ramlösa Brunnspark där klorofyllen nästan berusar löparna. Man passerar sedan Olympia, själva stadskärnan, Fredriksdal, Pålsjö Slott, Sofiero Slott och till sist en lång, vacker målraka ned mot strandpromenaden Gröningen och målet. Loppet är ständigt otroligt vackert, ganska flackt och därmed lättsprunget och med en månghövdad och fantastiskt engagerad publik som ger löparna en känsla av att hela staden har gått man ur huse för att heja fram löparna. Ofta har man som löpare en visuell närhet till sundet, båtarna och Danmark, vilket givetvis är speciellt. Loppets accent är utan tvekan den kontinentala storstadskänslan och mixen av borgerlig stenstad och lummig, sensomrig idyll. En bonus i sammanhanget är den logistiska enkelheten i Helsingborg. Start och mål är bokstavligen mitt i city, vilket för majoriteten av löparna är sensationellt bra. Man har bara ett par meter till hotell eller tågstation, vilket är helt unikt för ett idrottsevenemang av den här storleken. Härom dagen vann loppets initiativtagare och generaler, Simon Wikstrand och Andreas Gartmyr, priset ”Årets Evenemang” i regionen med den helt korrekta motiveringen: ”Genom ett genuint engagemang och en brinnande passion för platsen och dess invånare, har Helsingborg Marathon på kort tid utvecklats från en galen idé till en fulländad succé. Den mentala och fysiska utmaningen i kombination med en vacker upplevelse i såväl stadsmiljö som lantlig idyll, gör evenemanget till en riktig folkfest som både engagerar och attraherar deltagare, funktionärer, sponsorer och inte minst publiken – inget har lämnats åt slumpen!”

   fullsizerender

Jag och Lovisa har varit engagerade på olika sätt i Helsingborg Marathon sedan allra första början, och vi har också sprungit loppet tillsammans. I år hade tyvärr Lovisa uppdrag på annan plats under själva loppdagen, men jag sprang givetvis ändå, som vanligt. Min löparsäsong var tyvärr inte den bästa 2016, på grund av att jag som så många andra fick påhälsning av cancerspöket när man upptäckte cellförändringar som jag var tvungen att operera bort i all hast i våras, två gånger dessutom, vilket innebar att större delen av vår- och försommarträningen inte kunde genomföras så som den hade behövts, utifrån ett maratonperspektiv. Det var därför med betydligt färre mil i benen som jag ställde mig på startlinjen detta år, men ni vet känslan man har ibland av att ”det får bli som det blir” och hur det på många sätt egentligen är en grym ingång om man vill ha en bra upplevelse. Inget tids- eller prestationsmål för min del med andra ord, utan fullt fokus på genomförande och känsla. Jag är verkligen ingen långdistansare egentligen, utan gillar och är bäst på explosivitet, intervaller, korta sträckor, osv. 200 och 400 meter på löparbana är min melodi, så egentligen är det obegripligt att jag ska tvinga mina 85 kilo runt en bana i över fyra mil. 🙂 Men överraskande nog blev årets lopp mitt allra bästa maraton hittills, för det kändes lätt, lätt hela tiden, det var oavbrutet roligt, humöret var på topp från start till mål, jag kunde njuta av hela sträckan och sprang 100% av loppet (dvs inget fusk med att gå!). Dessutom slog jag nästan, nästan mitt PB, vilket med tanke på förutsättningarna var helt osannolikt, men kul. Märkligt nog kände jag mig oförskämt fräsch redan nästa dag och var direkt redo för nästa steg i årets träningsprogrammering: Hård styrketräning, simning och bara lite löpning i tre månader.

Ett stort lyft i arrangemanget detta år var den nya bansträckningen i loppets slut. Tidigare år hade man lite sega partier ute på åkrar efter tre mil och sedan en helvetesbacke precis mot slutet, som tyvärr drog ned helhetskänslan en aning. Men i år var detta åtgärdat och den nya bansträckningen var en succé. Behöver jag tillägga att vädret var optimalt, i år igen?

En lite extra bonus vad gäller Helsingborg Marathon är att loppet går just i Helsingborg. Jag är en stolt Stockholmare, men jag är verkligen förälskad i Helsingborg, som bjuder på så fantastiskt många kvalitéer att jag hela tiden känner att jag skulle vilja flytta dit. Lite av Sveriges Köpenhamn på något sätt. Det gäller inte bara läget vid havet och stadens kontinentala känsla, med oändliga mängder av uteserveringar, stora stenhus och den långa, långa strandpromenaden utan också någon svårfångad coolhet och modernitet. Ett bra exempel på detta är stadens unika satsning på att tillhandahålla fritt WiFi över hela stan, så var man än är kan man alltid surfa utan problem, även på land. Kanske är det min kärlek till staden som gör att jag är så förtjust i loppet?

Förutom ett stort antal riktigt bra hotell, t ex de två anrika och trygga bjässarna Grand Hotell och Hotel Mollberg vid Stortorget, båda med utmärkta hotellbarer, eller det mer moderna Marina Plaza i hamnen så har Helsingborg en imponerande mängd av restauranger i svensk toppklass. Under löpningen är det mycket det som håller mitt fokus framåt under löpningen: Var och vad ska jag äta på kvällen? Jag VET att jag ska ta en lååååång bastu och jag VET att jag ska vila en halvtimme och jag VET att jag sedan sak sjunka ned i de breda fåtöljerna i Grand Hotels bar och sakta njuta av en iskall öl och sedan (på lite stolpiga ben) äta en god middag.

Jag har några favoriter i Helsingborg som jag gärna rekommenderar.

Först och främst har vi de två stjärnorna: Sillen & Makrillen vid havet, en oemotståndlig och högkvalitativ pärla vid vattnet, givetvis med fisk- och skaldjur som specialitet, samt finkrogen Gastro mitt i city. På Gastro åt jag och Jessica och Johan, mina partners in crime från loppet, vår efter-loppet middag denna gång. Vi delade på ett rejält fat med en söt och djupt nötig 24 månaders Pata Negra med pan con tomate till förrätt och sedan en ytterst kompetent tillagd Biff Rydberg till varmrätt med stora, perfekt stekta bitar av hängmörad oxfilé, råstekt potatis, sauterad lök och pepparrotssmör. Gastro är kanske stadens främsta krog, och både meny, service, dryck och miljö lever upp till det välförtjänt goda ryktet. Restaurangen ligger i en gammal banklokal och den tunga, lyxiga känslan sitter kvar i väggarna, mycket tack vare att man varsamt har återställt många originaldetaljer från den gamla, borgerliga tiden. Stora, ståtliga fönstervalv ut mot Järnvägsgatan ger en mäktig känsla, liksom den otroligt snygga baren, värd ett besök bara den. Jag har själv utnämnt den till Sveriges snyggaste bar, så då är det antagligen också så.

img_1964

Men det finns också massor av annat att tipsa om i matväg i Helsingborg, t ex den lilla familjära krogen Olsons Skafferi på idylliska Mariagatan som går all-in på det italienska köket, med närodlat och lokalt som honnörsord. Här kan man få rustik, färsk pasta, bra antipasto, sotad carpaccio och annat smaskigt i en nästan-i-Italien-miljö. Här åt vi uppladdningsmiddagen innan loppet, och kanske var det därför det gick så bra? Andra favoriter som jag gärna tipsar om i Helsingborg är att besöka den ganska nya kvarterskrogen Restaurang Drottninggatan 35 som är grymma på tapas (starka gambas, pilgrimsmusslor, gratinerade ostron, espelette och annat oumbärligt) och dessutom med en bra bar med stort sortiment av eko-drycker. Missa inte heller Skip Kitchen på Drottninggatan, Helsingborgs kanske mest självsäkra och mest Stockholmslika ställe, och det säger jag som beröm. Stället grundades av Helsingborgsprofilerna Jeppe Johansson och Esat Karatas och här råder det en charmig, kärv attityd med glimt i ögat. Kunskaperna, omsorgen och servicen är oförskämt bra och därför valde vi t ex Skip Kitchen som efter-maratonrestaurang förra året. Varje gång jag är där slås jag av att man verkligen kan det här med latinamerikansk mat i smårätter (små tacos, marinerade musslor, chark) men också rejälare saker som flanksteak eller fisk. Att miljön är spännande med högt i tak och med väldigt märklig inredning och humor och att man kan det här med dryck gör inte besöket sämre. Dessutom stilpoäng för en bra pysselhörna för barnen.

Nästa år spänner Helsingborg Marathon musklerna ännu mer, bl a med en grej redan i vår, som ni gärna får bocka för i kalendern redan nu: 9 april 2017.

teaser-lovisa-1

Och när kalendern ändå är uppe: Helsingborg Marathon 2017 går av stapeln den 2 september och anmälan öppnar den 26 oktober. Då ses vi, eller hur? På Sveriges trevligaste lopp i Sveriges trevligaste stad.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

3 Kommentarer

  • Svara Erika 17 oktober, 2016 at 12:30

    Jag kan bara hålla med! Helsingborg Marathon och staden i sig är fantastiskt på många sätt. För dem som tycker att mara-distansen är lite väl häftig (läs; jag själv) finns det ett härligt alternativ med stafett om 4 personer där man springer ca 1mil var. Så får man ändå vara en del av loppet, utan att behöva ta sig runt alla de 4,2milen själv 🙂

    [Svara]

  • Svara Anna 17 oktober, 2016 at 20:57

    Alltså jag har blivit kär i Helsingborg efter de tre marorna jag sprungit där. Stan har verkligen allt. Och efter det här inlägget blev jag grymt hungrig också! När man bor på krypavstånd (nåja nästan…) är det så lätt att man tar sig hem direkt efteråt och missar själva belöningen i form av lite matlyx. Nästa år får det bli ändring på det! För ja, det blir ett nästa år. Både i september och april 🙂

    [Svara]

  • Svara Petra 18 oktober, 2016 at 05:49

    Tack!!

    Som helsingborgare är detta en överväldigande läsning.

    I år var jag för första gången funktionär och det är en enorm apparat bakom loppet, Simon, Andreas och kompani upplevs som lite colla, knäppa men extremt kompetenta.

    Hoppas vi ses nästa år igen i Sundets pärla. Och jättebra jobbat med ditt lopp, lycka till även på nästa lopp.

    [Svara]

  • Lämna kommentar