Sixten

Det kanske löser sig ändå…

I samma takt som Sixten viftade på de små tårna inne i gipset började hans jämnåriga kompisar och de andra bloggbebisarna att krypa. I vårt hem kunde bebisen inte ligga själv på golvet utan att tröttna, på den tid det tar för mig att ta mig tillbaka till soffan från lekmattan.

Så en solig dag i mars, för exakt en vecka sedan idag faktiskt, plockades gipset bort och de viftande små tårna kom ut i luften och var nu pillbara för bebisen.

Sedan den soliga dagen, för exakt en vecka sedan, har jag sett en 15-åring framför mig. En 15-åring som ligger på golvet likt en uppochnervänd skalbagge som inte kan vända sig tillbaka och krypa vidare. Den 15-åringen är min Sixten. Min Sixten kommer att vara 15 år och inte kunna krypa. Att gå är inte ens att tänka på.

Men så idag, en solig dag i mars, tändes mitt hopp igen. Idag har Sixten börjat åla igen.

Det kanske löser sig ändå… Sixten kanske inte blir 15-åringen som inte ens kan krypa. Det kanske blir en hel karl av honom en vacker dag till och med.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara Alfva 11 mars, 2010 at 16:53

    Yeaj!
    Fast menar du då att A aldrig kommer bli en riktig kvinna för att hon inte ålar eller kryper? 😉
    Nåja, jag hoppas iaf inte att jag behöver bära runt på en 15-åring! 😀

    [Svara]

  • Svara jennyn 11 mars, 2010 at 17:01

    men hörru hjärtat kolla Melvin då. hur sen va/är inte han. o du som alltid tröstar mig.. så du vet att allt löser sig. puss

    [Svara]

  • Svara Alex 11 mars, 2010 at 20:00

    Åh vad skönt och höra!

    Jag har liksom inget tålamod med 15-åringar, eller elever i allmänhet, som måste åla sig fram till tavlan när de ska hålla i redovisningar. Dessutom blir det så sjukt slabbigt på golvet i matsalen när de ålar sig fram och skjuter brickan med den slaskiga minestronesoppan framför sig så att man snubblar över dem.

    Tur att Sixten inte sällar sig till den gruppen! Riktigt skönt faktiskt!

    [Svara]

  • Lämna kommentar