Baxter

Baxters förlossningsberättelse

Flera av er har kanske redan läst den vackra förlossningsberättelse Hans skrev när Sixten föddes. Om ni vill fräscha upp minnet finns den att läsa HÄR. Eftersom Hans inte var med när Baxter föddes tog jag på mig uppdraget att skriva om Baxters förlossning. Jag växlar mellan att skriva om själva händelseförloppet och att på ett personligt men inte privat sätt uttrycka de känslor och tankar jag hade under det dygn Hans Baxter Renman föddes.

Det är måndag, fem dagar efter beräknad förlossning och Hans har tidigare på morgonen åkt till Barcelona för att göra en stor föreläsning under tisdagen. Jag har bokat in en playdate med Alex och Elin och deras små killar. I väntan på Elin och Hugo tar Alex och vi en promenad. Redan då, vid 12 börjar jag känna ett litet tryck i nedre delen av magen. Det är inget jag tänker på, det känns knappt. Vi köper med oss lunch från Hurtigs som vi alla äter hemma i vårt kök. Efter lunchen när pojkarna vaknat flyttar vi ut i vardagsrummet och jag får tre svaga värkar med cirka 15 minuter mellan. De känns bara i magen, inte i ryggen som jag var van vid från Sixtens förlossning. Jag ville inte ge tjejerna falska förhoppningar så jag nämnde bara magvärken lite i förbifarten och frågade samtidigt Alex hur hennes värkar kändes. Hon hade tydligen bara ont i magen, men aldrig i ryggen.

Jag frågade Elin för länge sedan om hon ville vara med på förlossningen om Hans inte skulle hinna hem, som lite sällskap till Agnes, som inte fick välja om hon skulle vara med eller inte – hon är ju en av de personerna som står mig allra närmast. Elin blev smickrad och tackade ja. När tjejerna gått hem för dagen och jag lovat Elin att ringa om jag behöver hjälp tyckte jag att värkarna ökat lite i styrka, som kraftigare sammandragningar.

Sista bilden på magen

Agnes kom hem hit på eftermiddagen, med övernattningsväska och allt eftersom vi sedan tidigare bestämt att hon skulle sova över när Hans var bortrest.

Vid 1700 äter jag blodpudding med Agnes och Sixten. Medan jag steker blodpuddingen klockar Agnes värkarna med 9 min mellan. Vi skojar om att det kanske är på G. Agnes verkar lite pirrig.

Medan Agnes gör i ordning i köket badar jag med Sixten men känner inga starka värkar. När Sixten vill gå upp ber jag Agnes ta Sixten så att jag kan duscha varmt, jag har nämligen läst att förvärkar försvinner om man duschar varmt medan riktiga värkar består.
Som vanligt gör jag i ordning Sixten för natten klockan 19. Vi sitter i soffan som vi alltid gör vid nattning och han kämpar för att hålla sig vaken fram till 2030. Det blir en mycket hårdhänt nattning och jag har svårt att samtidigt känna efter hur magen känns. Agnes sitter och pluggar i köket.

21.00 börjar mitt favoritprogram Hollywoodfruar, jag bestämmer därför att Agnes har pluggat klart, så hon tar med sig en kokosboll till mig och sedan sitter vi där i soffan… Jag känner inga värkar som besvärar. Kanske har Sixtens hårdhänta behandling skrämt bort lillebror?

När Hollywoodfruar är slut går jag och lägger mig eftersom Sixten är klarvaken i sin säng. Jag tar upp honom direkt eftersom jag inte når ner till honom att buffa i rumpan med magen i vägen. Vi ligger och myser i stora sängen medan jag klockar värkar med värktimern i min iPhone. Sixtens pyjamas har blivit fuktig av vällingen så jag tar av honom den och så ligger vi nära med kropparna. Det slår mig att det nog är sista gången som Sixten och jag ligger så utan en lillebror i familjen. Det här är sista natten Sixten är min enda son. Jag andas i kapp med Sixtens andetag och njuter av Sixten och de sista timmarna som enbarnsförälder. Under de sena timmarna sms:ar jag Hans några gånger. Skriver bland annat att delar av slemproppen lossnat under kvällen. Hans sitter på ett hotellrum i Barcelona och hejar på mig. My love, my life! Jag börjar inse att han nog inte kommer att hinna hem till förlossningen. Eller jag hoppas att han inte gör det för det betyder i så fall att jag fött inom 24 timmar. Det är tur att jag är den starkaste och mest självständiga tjej jag någonsin mött.

Jag sms:ar mamma 22.15 att värkarna avtar, tar en Alvedon och ett stort glas vatten.

23.00 Sixten har somnat igen. Värkarna kommer tillbaka, inte särskilt onda men med mellan 7-9 min mellan varje. Funderar över hur ont det ska göra och hur täta de ska vara (har läst att när det är 6 minuter mellan varje så är dags att åka in). Sms:ar mamma att jag lurades förut och att det kanske är på G i alla fall. Fast hur ska jag veta, egentligen?

Jag känner mig lite hungrig och överväger om det är värt att lämna sängen för att äta något. Jag tänker på hur vi skulle ha gjort om Hans varit hemma; då skulle han kommit med en filmjölkstallrik med müsli så jag bestämmer mig för att från och med nu agera som om Hans varit med och går därför upp och ut i köket. 00.15 kryper jag ner igen efter filmjölk, banan och havregryn i köket, tillsammans med Agnes. Under den sena kvällsmåltiden har jag inte haft några värkar. Jag känner mig nästan lite besviken. Nytt sms till Hans: ”Vart så hungrig så jag gick upp för att äta fil då kom Agnes också upp och så satt vi och prata en stund. Nu ner i bingen igen! Och det har i princip försvunnit nu!”

Jag vaknar 03.30 och förbannar faktumet att klockan inte är mer. Vill ha morgon! Nu! Har vaknat flera gånger sedan midnatt av starka värkar. Eftersom jag är så trött så klockar jag dem inte. Sixten ligger bredvid mig och sover helt stilla. När varje värk kommer vänder jag mig för att smärtan börjar bli för jobbig för att bara ligga stilla. Jag är livrädd för att väcka Sixten och fokuserar på att inte göra något ljud trots att jag skulle vilja oja mig lite… Men mellan varje värk somnar jag…

Jag vaknar tidigt morgonen därpå, tisdagen den 26:e oktober. 05.30 börjar jag klocka värkar igen utan att somna mellan. De är ganska glesa, med 12 minuter mellan ganska starka tycker jag. Jag fokuserar på att försöka andas lugnt. Det är min styrka, jag är grym på att fokusera och inte vika undan blicken från målet. Jag inser att jag spänner benen för mycket och känner att jag måste hitta en annan strategi. Det är 16 minuter till nästa värk men den är så stark att jag inte kan ligga kvar i sängen längre. Istället smyger jag tyst upp ur sängen och går på toaletten. Jag jublar inombords och knyter näven i en segergest när hela slemproppen lossnar. Jag får en kort, svagare värk i badrummet. Just sådana värkar är karaktäristiska för hela värkarbetet; helt oregelbundna, känns som lite magknip, en fis på tvären eller svag mensvärk. De gör med andra ord inte särskilt ont utan är mest intensiva.

06.18 Jag skickar ett tidigt sms till Hans: ”Helt oregelbundna värkar under natten men väldigt starka nu på morgonen, kan inte ligga ner. Hela slemproppen borta.” Jag får inget svar och hoppas att han fortfarande sover.

06.20 Jag svarar på mammas sms: ”Oregelbundna men starka värkar. Kan inte ligga ner när de kommer. Känns som en lång bit kvar till förlossning men kan ha svårt att ta hand om Sixten själv under dagen.” Mamma frågar om hon ska komma och jag svarar ”Ja, men inte akut.” Nytt sms: ”Agnes sover och ska vara på Studentpalatset 08.30. Sedan kommer hon direkt när jag vill åka in. Men som sagt; det är absolut ingen brådska och inte alls akut.”

07.00 Inga regelbundna värkar, men däremot väldigt starka. Måste röra på mig. Sixten vaknar och får en flaska välling. Väcker Agnes och vi kollar på barn-TV. När värkarna kommer lämnar jag vardagsrummet och går ut i hallen för att Sixten inte ska bli rädd. Har inga problem med att andas igenom dem.

07.45 Fyra värkar kommer med 6 minuters mellanrum så jag ringer till SÖS och frågar hur länge jag ska ha 6 minuter mellan innan jag ska åka in. Jag får svaret att jag ska klocka värkarna under en timme med 6 minuter mellan varje och sedan ringa tillbaka. Jag säger att jag börjar få svårt att hantera värkarna härhemma och att de kan räkna med att jag kommer att föda idag.

07.50 Mamma kommer hit. Jag ber Agnes ta hand om Sixten så att mamma kan trycka på två punkter i ryggen vid varje värk. Mellan värkarna packar jag det sista som ska med i väskan inklusive det som Hans skulle varit ansvarig för.

08.10 Jag klockar fyra värkar med fyra minuter mellan varje och inser att det är på G på riktigt nu! Jag ber Agnes beställa en taxi, det visar sig inte finnas någon ledig och hon får ringa ytterligare ett bolag. Agnes sms:ar Hans att vi åker in till SÖS.

08.15 Jag checkar av min packlista och inser att allt utom smink är nedpackat. Bestämmer mig för att jag inte hinner eller har fokus på att packa ner det. Jag pussar tio gånger på Sixten och kramar min mamma adjö. Det kände så konstigt att lämna Sixten och veta att nästa gång vi ses har jag en till bebis och jag kommer att se på Sixten med helt nya ögon. Jag känner mig riktigt pirrig i kroppen!

08.30 står jag i taxin utanför porten. Jag åker bakåtvänd, stående på knä samtidigt som jag ringer till SÖS och säger att vi är på väg och att värkarna kommer hela tiden. Får svaret att de har fullt och att jag skulle ha ringt innan vi åkte hemifrån. Jag säger att jag ringt 30 minuter tidigare och att ingen sagt att det var fullt då. Under den stunden får jag två värkar och hänger ut med huvudet genom fönstret och andas. Barnmorskan är tyst, det känns som att hon väntar på att jag själv ska säga att vi åker till KS istället men jag vägrar föreslå det. En lång tystnad följer, vi väntar ut varandra. Till slut ber hon mig att vänta, jag kopplas bort i vad som känns som en evighet. Samtidigt har taxin fastnat bakom en lastbil som parkerat vid en fasadrenovering på vår enkelriktade gata. Jag möter taxichaufförens blick i backspegeln när han lägger i backen och ska backa ett kvarter. Han ser orolig ut. Jag med. Barnmorskan kopplar tillbaka mig med beskedet att ”det löser sig, kom du”.

08.40 Vi passerar Vasagatan. Agnes viskar att taxin kör mot rött i alla korsningar. Jag andas och andas. Jag kommer aldrig att glömma när vi kör upp på Centralbron och klockan på Aftonbladethuset visar exakt 08.45, solen har precis gått upp och det är en krispig höstluft som når oss genom det öppna bilfönstret. Genom Söderledstunneln åker vi snabbt, snabbt, sedan blundar jag fram till Ringen. Hänger ut huvudet genom fönstret igen, bakåtvänd som jag står i baksätet och möter en höggravid kvinnas blick vid övergångsstället. När vi närmar oss SÖS hinner jag fundera på om taxichauffören vet var förlossningen ligger, tänk om han stannar vid pensionärerna på färdtjänstparkeringen?

08.50 När vi kliver ur taxin på rätt ställe står redan tre kvinnor och väntar på att bli insläppta på förlossningen. Ingen av dem ser ut att ha särskilt ont så jag tar fram mina vassa armbågar och tränger mig längst fram. Kaxigt kanske men sån är jag. Jag kände att jag behövde få lustgas ganska så omgående för att orka hålla humöret uppe trots att förlossningen antagligen inte skulle bli som vi trott; tänk att Hans skulle missa den. Men som jag har sagt upprepade gånger de senaste veckorna: om inte JAG har problem med att föda utan min älskade vid min sida, varför ska då någon annan ha det?

Jag hinner få en värk utanför dörren, en i korridoren innan hissen, en i hissen och en precis utanför. De andra kvinnorna berömmer hur bra jag hanterar värkarna, jag svarar att jag inte har något val. Barnmorskan placerar Agnes och mig på en bänk precis utanför hissen, vart de andra kvinnorna tar vägen ser jag inte. Vi får snabbt ett rum och värkarna kommer tätt, tätt.

Dags för undersökning

08.50 Jag tar några värkar stående mot sängen inne i rummet framför barnmorskan. Med tanke på hur täta värkar jag har förstår hon att det är på G och ber att få undersöka mig. Hopp upp i sängen!

-”Jag vill inte ge dig några falska förhoppningar men jag tror att du är öppen 10 cm! Jag känner nämligen ingenting.” Jag skrivs in på avdelningen och i förlossningsjournalen skriver barnmorskan: ”Allmänstatus: u a. yttre palpation: vä vänt huvudläge, fixerad i bäckenhålan, Cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm.”

Mitt svar blir ”Jag misstänkte faktiskt det.” Innerst inne var jag inte alls säker, tänk om jag bara skulle vara öppen 2 cm! Hemska tanke. 🙂 Ytterligare en barnmorska kommer in och undersöker mig, och bekräftar kollegans utlåtande och nu blir det brått att förbereda inför ankomsten.

08.55 får jag ett sms från Hans: ”Tänker på dig hela tiden! Långt borta men nära. Du vet att det är nu det ska göra ont, men du är ju århundradets fighter och vet ju att det slutar lyckligt. Kämpa! Andas! Grymma du! Älskar dig!”

09.00 Jag ber om att få lustgas, 50/50 syrgas och värkarna blir genast så mycket lättare att hantera. Mellan varje värk är jag helt opåverkad och skrattar och pratar som ingenting. Barnmorskan säger att situationen känns lite märklig med tanke på att jag håller på att föda. Jag får ännu mer självförtroende och säger kaxigt ”Det här är ingenting mot förra gången!” Agnes trycker hårt på ländryggen i värkarna och langar fram vatten däremellan, jag blir torr i munnen av lustgasen. Jag upprepa efter varje värk: ”Det här är ingenting mot förra gången! Jag känner mig som vanligt.”

09.15 Jag byter om från vanliga kläder till sjukhusdressen. ”Vi måste göra i ordning en landningsbana” och får en CTG fäst runt magen. Den ger dock dåligt utslag eftersom jag har svårt att vara stilla i värkarna. Jag står på golvet lutad mot sängen och snuttar lustgas i varje värk. Däremellan är livet hur lätt som helst.

09.30 Jag flyttar upp i sängen och står på knä lutad mot en saccosäck. Jag fortsätter andas lustgas vid varje värk. Vi byter ut vattnet mot Pripps Energy, Guds gåva till den födande kvinnan, Jesus vad gott det smakade!

10.20 Barnmorskan sätter CTG runt magen som visar att bebisens puls är 120-130 slag per minut och CTG-kurvan ser jättebra ut. Under 10 minuter registreras 4 värkar på nästan 1 minut vardera så det är tajt mellan värkarna och det börjar bli jobbigt. Däremot gör värkarna fortfarande inte särskilt ont.

10.25 Barnmorskan gör en ny undersökning, fortfarande öppen 10 cm, liten kant anas. Vattnet har fortfarande inte gått, trots att trycket mot hinnblåsan är högt. Barnmorskan trycker mot hinnorna under värkarna så att de ska spricka av sig själva men det lyckas inte. Huvudet ligger fortfarande väldigt högt upp i bäckenet, för högt med tanke på att jag är helt öppen och värkarna är så täta.

Barnmorskan sätter sig på en stol bredvid sängen och så tar vi en diskussion för hur vi ska fortsätta. Jag är helt opåverkad och känner mig väldigt stark. Jag frågar hur jag kan hjälpa bebisen att åka längre ner i bäckenet och vi bestämmer att jag ska ställa mig lite mer upprätt så att bäckenet vidgas och i varje värk hjälper en annan barnmorska till genom att trycka ut höfterna. Vi har även en tredje barnmorska i rummet som frågar om jag vill ha sterila kvaddlar i ländryggen men jag fnyser och upprepar mitt mantra: ”Det här är ingenting mot förra gången!” ”Min” barnmorska föreslår att vi ska ta hål på hinnorna, då kommer värkarna att komma tätare och vara starkare och förhoppningsvis göra så att bebisen åker ner i bäckenet. Jag tycker att det är ett jättebra förslag, jag vill bli klar nu. Men jag poängterar att jag inte vill att Agnes och jag ska bli lämnade ensamma efter att hon gjort hål på hinnorna, jag har ändå i minnet hur jobbigt det var under de starkaste värkarna när Sixten föddes. Då både svimmade och kräktes jag och det vill jag inte att Agnes ska behöva handskas med på egen hand. Vi går lite snabbt igenom mina önskemål som barnmorskan skrivit i graviditetsjournalen; Agnes får klippa navelsträngen om hon vill (istället för Hans) och jag vill gärna hinna andas lite innan bebisen läggs upp rengjord och torr på mitt bröst. Det är viktigt för mig att jag inte spricker under utdrivningen. Mellan två värkar, hög på lustgas, berättar jag för barnmorskan ”Jag måste nämligen kunna åka hem och ta hand om Sixten. Och så ska jag ha bikini i jul när vi är i Mexico så jag måste kunna träna.” Rätt prioriteringar. ☺ Grymma barnmorskan svarar ”Men då ska vi se till att fixa det.” Fatta underbar kvinna! När förlossningen var klar berättade den andra barnmorskan, som jag trodde var undersköterska eftersom hon förhöll sig så passiv, men nu visade sig vara handledare egentligen, att ”min” barnmorska inte alls var barnmorska! ”Det här var hennes sista förlossning innan hon blir riktig barnmorska”, fick jag höra nu… ☺

Jag är vid gott mod!

10.35 Under två på varandra följande värkar tar barnmorskan hål på hinnorna medan jag halvsitter i sängen och varmt fostervatten rinner ut mellan benen. Under de följande 25 minuterna blir värkarna allt starkare och jag borrar ner fötterna i madrassen varje gång. Lustgasen fungerar jättebra och jag hinner vila mellan varje värk. Agnes visar sängramen ovanför mitt huvud, jag får världens bästa grepp och känner vilken stor nytta jag har av vara stark. Barnmorskan känner huvudet nu, långt nere och föreslår att jag ska kissa så att det ska bli ännu mer utrymme för bebisen. Jag håller såklart med så barnmorskan kilar i väg för att hämta en potta. Under tiden får jag två, kanske tre riktigt starka värkar, egentligen de enda som gjorde riktigt ont och inte bara kändes som lite magknip.

11.00 I samma sekund som barnmorskan kliver in genom dörren får jag den första krystvärken, herregud vilken sjuk känsla! När Sixten föddes hade jag epidural och var därför helt bedövad så när barnmorskan berättade för mig att jag hade krystvärkar och skulle krysta visste jag inte hur jag skulle göra. Då kände jag inte att min kropp var med mig och förlossningen slutade med sugklocka. Den här gången var det kroppen som gjorde hela arbetet och jag använde inte ens lustgasen under den kvart jag krystade. Jag lyssnade på kroppen som sände så tydliga signaler till hjärnan och musklerna, samtidigt som en av de tre barnmorskorna instruerade hur jag skulle jobba med andningen. Plötsligt syntes huvudet och jag fick ny energi till de sista riktigt starka krystningarna.

11.15 Eftersom det var viktigt för mig att undvika bristningar höll barnmorskan emot riktigt hårt kring öppningen och därför tog krystningen lite längre tid. Agnes peppade mig igenom varje gång det kändes jobbigt, precis som hon alltid gjort när hon följt och coachat mig på alla tävlingar under åren. Trots att barnmorskan nöp ihop allt hårt så brände det något fruktansvärt mellan benen och jag flämtade mig igenom de sista minuterna. Det kändes så bra att jag var helt klar i huvudet och kunde vara så medveten och kontrollerad hela vägen i mål. Jag kände mig urstark och kroppen var som en maskin med målet i sikte. Jag skrek mig igenom det som visade sig bli de sista krystvärkarna. Det var som en urkraft som svepte igenom kroppen och jag kunde inte stoppa den. All kraft som jag samlat upp under 9 månader samlades kring naveln och skapade världens tryck, det var bara att släppa loss den och sköljas med i den riktning kraften styrde. Några sekunder senare gled den lilla varelsen ut. Skrynklig, rosa, vass, plirig, arg, HELT FANTASTISK! Min son, så efterlängtad och älskad redan i magen. En kärleksgåva att vårda ömt resten av livet. Meningen med livet!

Hans Baxter Renman

Baxter föddes skrikande och jag blev helt förvånad. – Vilken skillnad mot Sixten som skrek för första gången när han var tre veckor gammal! Navelsträngen var kortare än normalt och skulle inte ha räckt till om jag hade velat ha honom till bröstet direkt, den var bara ett par decimeter lång. Agnes ville självklart klippa navelsträngen och när barnmorskan rengjort Baxter fick jag upp honom skrikandes på bröstet. Det var svårt för mig att slappna av när Baxter skrek på mitt bröst. Det är så mycket känslor och hormoner som frisläpps vid utdrivningsskedet och jag var nog lite hög på lustgas också. Det sved lite mellan benen och jag valde att använda lustgasen när jag skulle krysta ut moderkakan. Först satt den fast så barnmorskan fick dra ganska hårt men till slut lossnade den. Till skillnad från förra gången kände jag mig tillräckligt stark för att kunna titta på den, märklig manick det där. ☺ Precis som vid förra förlossningen får jag en spruta som ska hjälpa livmodern att dra ihop sig och minska blödningarna. De tar prov från navelsträngen och mig eftersom jag är rh-negativ och Baxter visar sig vara rh-positiv. Senare under dagen får jag ytterligare en spruta för att förebygga immunisering vid en eventuell ny graviditet.

Hans ringer till Agnes precis innan han ska gå upp på scenen och göra sin föreläsning och frågar hur det går för mig. När hennes svar blir ”Det har gått bra!” och Hans förstår att jag efter bara 2 timmar på förlossningen lyckats föda vår son utan bedövning och utan den minsta komplikation börjar Hans gråta, berättar Agnes. Minuten senare möts han av ett jubel när 300 spanjorer får veta att han precis blivit fembarnspappa.

Baxter föddes med båda händerna framför ansiktet, som vid ett dyk ungefär. Det brukar betyda att kvinnan spricker där nere, men redan när barnmorskan sprejade bedövningsspray för att kunna undersöka bristningarna visste jag att jag var helt intakt därnere.

När Baxter fått snutta en stund lindade vi in honom i filten vi sovit med hemma i sängen de senaste veckorna och så fick han vara i Agnes famn medan jag helt sonika gick rakt upp ur sängen och besökte toaletten, vilket märkligt nog var lättare och en mer angenäm upplevelse än vad det varit på flera månader. Jag tog en underbar dusch, tvättade håret, smörjde in mig o.s.v. När jag tagit på mig mina vanliga kläder hade det gått cirka en timme sedan förlossningen och jag var inte ens öm mellan benen. Magen var helt borta, det var bara platt och mjukt och när barnmorskan kom tillbaka skojade hon om vem av oss som egentligen hade fött. Stackars Agnes hade knappt sovit på natten och sedan fått uppleva en förlossning från sidan, så hon var såklart lite blek om nosen. Jag min lyckost hade ju druckit massor, duschat och tagit på mig nya kläder så jag kände mig hur fräsch som helst och faktiskt helt opåverkad. Det kändes faktiskt inte ens att jag bara en timme tidigare fött min andra son.

Moster Agnes och lilla Baxter

Jag ville så gärna åka hem under kvällen. Dels saknade jag Sixten så det gjorde ont i hjärtat och jag ville så gärna vara hemma när Hans landade sent på kvällen. Men på SÖS måste barnet först läkarundersökas innan man får åka hem och den undersökningen får inte ske förrän barnet är 6 timmar gammalt, dvs 17.15 och eftersom barnläkaren slutar kl 17 så vi fick vackert stanna kvar på BB över natten. Det kändes så jobbigt att dels vara på en plats jag inte ville vara, men också för att det var tufft att dela rum med en kvinna som hade så ont att hon nästan grät när hon rörde sig. Hennes man satt hos henne i 6 timmar och de snackade som om de vore ensamma i rummet och bebisarna väckte varandra hela tiden. Inte alls särskilt roligt, kan jag säga. Om vi hade fått ett eget rum hade Hans kunnat sova med oss, det hade varit lättare.

Baxter myser på BB, två timmar gammal

Jag skickade hem Agnes efter middagen vid 17.00 och sedan låg Baxter och jag i vår säng. Han sov och sov men jag ville så gärna att han skulle titta på mig. – Jag vill lära känna honom, veta vem han är! MIN lilla sköra söta son, MITT barn.
När Hans äntligen kom till SÖS vid midnatt, fick han vara på avdelningen på nåder. Det låg en pappa och sov i soffan i dagrummet så vi fick sitta i full lysrörsbelysning på varsin stol i korridoren. Kanske inte en optimal miljö för en pappa att möta sin son i för första gången, men vad fasen, det kunde ha varit värre. Det kändes i alla fall som att vi hade vår lilla bubbla där när vi satt och beundrade vår son hela vägen inpå småtimmarna.

Hans träffar Baxter för första gången

När jag kände att jag behövde vila lite, vid 03.00, bäddade Hans ner oss två i sängen och så tog han en taxi hem till mormor och Sixten. De hade haft en jättemysig dag med en långpromenad på Djurgården och när Sixten fick veta att han fått en lillebror hade han gjort sitt typiska ”oooohh” och pekat upp i himlen. Sixten hade för andra gången (mormor är skyldig båda gånger) somnat själv i egen säng och jag blev lika stolt över deras teamwork denna gång.

Sixten får veta att han har blivit Storebror

När Hans och Sixten kom till BB på onsdagsmorgonen för att vara med på läkarundersökningen och skjutsa hem oss så blev det exakt den effekt mormor och flera andra ”förvarnat” om: Sixten kändes som en så stor pojke när han kom gående från korridoren och in i rummet. Den bebis jag levt med de senaste 15 månaderna har plötsligt förvandlats till ett litet barn. – Älskade Sixten!

Storebror Sixten

Under de två år vi har levt tillsammans har Hans och jag skapat den här fina lilla familjen. Vi har fått två perfekta söner och vår kärlek till varandra och dessa två mirakel växer sig starkare för varje dag. Jag känner mig så lyckligt lottad över att just jag har fått äran att leva i den här familjen med dessa tre fantastiska människor. Det spelar ingen roll hur lite sömn jag får på nätterna, varje morgon som jag vaknar och möts av dessa tre människor är den bästa morgonen hittills i mitt liv.

Min älskade familj

Mina söner

Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara Alex 28 september, 2011 at 20:00

    Lika kul att läsa inlägget den här gången som när det först skrevs! Känner igen mig så mycket i min förlossning med Malte. Att jag dessutom är en del av den är extra roligt! 🙂 Kram!

    [Svara]

  • Svara Miss Agda 28 september, 2011 at 20:07

    Tack, tack och tack! Fantastisk läsning!

    [Svara]

  • Svara Sarah 28 september, 2011 at 20:53

    Inte ett öga torrt efter att ha läst denna fantastiska berättelse!
    Hur klarar du allt kvinna? Jag fattar inte!

    [Svara]

  • Svara Camilla - Vardagslycklig 28 september, 2011 at 20:59

    Wow, vilken förlossningsberättelse. Tack för den! Väldigt detaljerad, informativ och konkret. Och imponerande hur samlad och målmedveten du var. Jag är höggravid och har läst en hel del förlossningsberättelser den senaste tiden ;). Ska genast ge mig i kast med Sixtens också!

    [Svara]

  • Svara Jessica 28 september, 2011 at 21:06

    Vilken fin berättelse! Kul att läsa. Kram

    [Svara]

  • Svara sofia 28 september, 2011 at 21:15

    Tack för fin läsning och för att du delar med dig. Nu får jag lite hopp om att nästa (ev) kommande förlossning faktiskt kan bli bättre än den 1:a, som var väldigt lik din… Tack!!

    [Svara]

  • Svara Sophie 28 september, 2011 at 21:18

    Åh sitter och gråter. Underbart! Du skriver så levande, så äkta så kärleksfullt! Wow. Härligt att din andra förlossning blev så mycket bättre, så mycket mer än den första.

    Jag sprack väldigt mycket inuti med Charlie (han kom med sugklocka) men ändå så upplevde jag precis som du att de vara bara att gå upp och kissa ta en dusch och magen var väldigt ”platt” på en gång och jag kände mig så pigg ändå för att nyss ha fött barn i 7 timmar. Galet hur tuffa våra kroppar är.

    Du är en förebild på alla plan Lofsan!

    [Svara]

  • Svara Evelina 28 september, 2011 at 21:22

    Wow!

    [Svara]

  • Svara Emelie 28 september, 2011 at 21:45

    Häftigt! På sätt och vis lik min, men som tur är hade jag ingen jobbig förlossning i bakhuvudet, roligt med alla minnen som kommer tillbaka. Trodde nästan ett tag att du skulle skriva att du inte hann in utan födde hemma! Tack för att vi fick läsa!

    [Svara]

  • Svara carro 28 september, 2011 at 22:13

    Tack för att vi fick läsa 🙂
    Jag födde mitt första barn i dec och förlossningen tog 1 tim 50 min. Precis som du så var jag på benen direkt och magen sjönk omedelbart. Inga som helst tecken på graviditet. Vissa har det bra 😉 Jag hade dock en väldigt komplicerad graviditet så förlossningen var väl som lite plåster på såren.

    [Svara]

  • Svara Eve 28 september, 2011 at 22:21

    Åh så himla fint. Underbart att få läs en så fin berättelse. Blev rörd av det. Vilken stark kvinna du är. Hejja självständigheten.

    [Svara]

  • Svara Andréa 28 september, 2011 at 22:39

    Tack för den fina läsningen!

    Min förlossning var väldigt lik din första och jag hoppas att jag även får en liknande upplevelse av min andra (som jag hoppas kommer om ett par år) som du fick. Vilken drömförlossning!

    [Svara]

  • Svara A 28 september, 2011 at 22:39

    Så häftigt att det kan vara så olika! Fanastiskt!! Hormonstinn å grät floder, sambon undrade vad som var fel. ”helvete, det kommer nog gå snabbare denna gång” fick jag ur mig. Han kopplade inte! 😉

    Saknar mejl från dig om selen, tänkte påminna!

    [Svara]

  • Svara Johanna - Max mamma 29 september, 2011 at 06:45

    Jag läste den förut och nu igen och blir lika impad nu som då!
    Max FL var låååååååång och jävlig och håller också mina tummar och tår att jag just också ska känna som dig mellan värkarna – Det här är ingenting mot förra gången!

    Tack för fin läsning!

    [Svara]

  • Svara Linnea 29 september, 2011 at 08:00

    Det är kanske tredje gången jag läser din förlossningsberättelse och även fast jag själv inte har några barn sitter jag här och snörvlar. Du är en stor förebild och inspirerar varje dag. Tack för att vi får följa dig och din fantastiska familj!

    Kram

    [Svara]

  • Svara Lillemor 29 september, 2011 at 09:31

    Tack för att du delar med dig av din förlossningsberättelse. Det var verkligen fin läsning.

    [Svara]

  • Svara ellenojag 29 september, 2011 at 09:35

    Underbart skrivet, fan va häftig du är kvinna!

    [Svara]

  • Svara Sofia - Petite Ruth 29 september, 2011 at 09:48

    Snyft alltså, blir helt tårögd av att läsa den här underbara förlossningsberättelsen. Satt på pendeltåget när jag läste inlägget för en stund sedan och blev helt sentimental. Låter ju verkligen som en drömförlossning, vad härligt det måste ha känts.

    [Svara]

  • Svara MansonDust ~ nybliven 4-barnsmamma 29 september, 2011 at 10:04

    *Snörvel* ^^

    [Svara]

  • Svara ♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥ 29 september, 2011 at 20:17

    Oj, vilken underbar förlossningsberättelse! Kunde inte låta bli att få tårar i ögonen!

    Jag känner igen många utav dina känslor. Jag födde båda gångerna med endast lustgas och när krystvärkarna kommer så är det en sån härlig känsla! Dom gör inte ont och man känner verkligen hur kroppen arbetar. Sen känner jag också igen det där med att man inte vill vara kvar på BB, man vill hem till sitt andra barn (och det är också jobbigt att dela rum med någon som mår dåligt, det har jag också gjort!!).

    KRAM

    [Svara]

  • Svara Martina 29 september, 2011 at 20:31

    Tack för att du skrev att man kan ha en ”bra” och ”lätt” andra-förlossning efter att ha haft en jobbig första-förlossning. Min och din första-förlossning verkar ha varit väldigt lika; jag var också helt slut och avdäckad, kräktes samt fick värkstimulerande dropp samt att det slutade med sugklocka (dock var jag tvungen att klippas också, något jag fortfarande så här 8 månader senare fortfarande har komplikationer av…). Tack för en fantastisk berättelse och grattis till två fantastiska söner!

    [Svara]

  • Svara Filippa 29 september, 2011 at 21:06

    Vad vackert! Längtar ännu mer efter Liams syskon efter detta!
    kram

    [Svara]

  • Svara Sången om Nelin » Förlossningsberättelser 30 september, 2011 at 17:22

    […] Lofsan om Sixten (skriven av partnern) och Baxter […]

  • Svara Paulina 30 september, 2011 at 18:46

    Gud vad fint skrivet! Fick tårar i ögonen berättelsen igenom. Det som gjorde det extra rörande att läsa var att Hans inte var med men att du ändå tog det så bra. Det som har varit så självklart för mig, att pappan är med vid förlossningen, är nu inte lika självklart. Det kan gå hur bra som helt med någon annan vid sin sida! SÅ fin berättelse och tack för att du delade med dig av den! Kram

    [Svara]

  • Svara Sophie - VI 3 MOT VÄRLDEN! 1 oktober, 2011 at 11:13

    Så underbart fint skrivet kära du! <3

    [Svara]

  • Lämna kommentar