Årstaviken runt
Jag har mestadels använt mina barfotaskor när jag har gått till och från gymmet, sprungit i dem på löpbandet och styrketränat i dem. Nu efter ett år känner jag mig redo att börja vänja benen och fötterna med att springa ute med dem. Sedan jag överhuvudtaget började springa med barfotaskor så har mitt löpsteg blivit lite mjukare och mer skonsamt för bålen, jag smyger mer fram i steget än älgar fram som jag gjorde tidigare. Eftersom jag tycker om att springa längre sträckor är det viktigt för mig att ha ett löpsteg som känns ekonomiskt och skonsamt så därför är jag beredd att satsa lite extra på processen att vänja kroppen vid ett annat sätt att löpa på bekostnad av tempot.
Idag var första gången som jag sprang ett helt löppass utomhus med barfotaskor, runt Årstaviken. Det är lite läskigt att springa på asfalt och betong med barfotaskor när jag är van vid ett sviktande löpband men i skogen och vid sidan av asfalterade gångvägen känns det ingen skillnad om man ser till nackdelar. Jag får bättre kontakt med både vader, baksida lår och rumpa när jag springer med barfotaskor. Det är dessutom lättare för mig att kunna aktivera coren genom att dra in svansen mellan benen och inte svanka i löpsteget.
Risken med barfotaskor om man går ut för hårt eller använder de för mycket i början är att man får ont i hälen eller vaderna. Lite träningsvärk i vaderna är okej men inte inflammationer. Jag har som sagt använt skorna i ett år inomhus innan jag nu känner mig redo att börja med asfaltsunderlag.
Det blev i alla fall nästan 10 km på 55 minuter, ett lagomt vänjabenenpass. Det tog en vecka för kroppen att återhämta sig efter Halvmaran och efter Lufingöloppshelgen med 40 km på två dagar så tog det 10 dagar innan jag kände mig stark i benen igen. Först nu börjar jag känna mig redo att springa rena löppass igen. Jag har inga problem med att lyssna på min kropp och våga vila, det gör också att jag aldrig blir skadad eller överansträngd och väldigt sällan sjuk.
Mina ute-barfotaskor Merrell LitheGlove är vattentäta på ovansidan med Vibramsula helt utan dämpning. Jag älskar att det är tillräckligt kallt för väst på löpningen!
Denna modell är från Röhnisch
Efter löppasset drog jag på mig en tunn dunjacka och skalbyxor och tog in barnens cyklar från terrassen. Jag pumpade Sixtens däck och tog fram hjälmarna från cykelvagnen och promenerade bort till förskolan. Båda barnen blev flera meter långa och så malliga över att få cykla hem för första gången. Kompisarna hängde på rad över staketet och Sixten vinkade så fint innan han trampade i väg.
Det är lite läskigt med trafiken, vi har Stockholms tätaste busslinje precis utanför, mycket trafik och rätt märkliga människor som rör sig i kvarteren runt om kring så jag är inte helt 100 bekväm med barnen på cyklar eller gåendes. Det räcker med att det blir 4 meter emellan dem så måste jag välja barn om det skulle hända något. Ibland hjälper andra vuxna till och stoppar om ett av barnen är på väg för långt fram men det kan jag ju aldrig räkna med.
Vi ska cykla till förskolan imorgon har jag lovat. Vi får avsätta 15 minuter istället för de 5 det tar att gå. 🙂
Jag vill att de håller i hop så noggrant att de krockar med cyklarna