Åre Extreme 2014 – Team Merrell
Jag vet att det är många som är nyfikna på att läsa om hur det har gått för oss idag. Jag har uppdaterat min instagram @lofsans och min Facebook Facebook.com/lofsan.se med massa bilder så gå in där om ni vill se mer! Detta blogginlägg blir tyvärr helt utan bilder pga tekniska problem.
Så, tillbaka till det viktiga: Åre Extreme Challenge. Dagens stora utmaning!
Jag har tränat och förberett mig inför denna tävling sedan sent i höstas, ju mer förberedelser desto viktigare blir resultatet för mig. Sedan kan resultat mätas på olika sätt och idag låg resultatet i att kunna genomföra Åre Extreme Challenge i lag tillsammans med Ida och ha roligt på vägen. Vi hade inga placeringsmål eller prestationsmål att nå en speciell tid utan vårt mål låg i upplevelsen och genomförandet. Jag såg extra mycket fram emot att få springa uppför Åreskutan och köra den utmanande cykelsträckan tillsammans med Ida.
Starten gick klockan 09 i morse och i samma sekund som pistolen sköt blåste en riktig storm upp över Åresjön. Jag tror att vi var närmare 400 kanoter ute på sjön och det blev nästan som en skämtfilm när många kanotister välte en efter en på grund av den hårda vinden och vågorna. Jag slutade räkna när Ida hade vält och kommit upp i kanoten 7 gånger, jag tror att hon var uppe i 12 vältningar totalt innan vi fick bra riktning på paddlingen med vinden mot oss istället för från sidan.
Men att ha legat i så länge i det kalla vattnet är inte bra och när Ida till slut efter bara några kilometer kör upp på en sandbank för att springa igång värme i kroppen blev jag orolig. När Ida inte svarade på tilltal och inte kunde lyfta armarna för att försöka paddla så tog jag ett riktigt tufft beslut men som i samma sekund orden lämnade min min kändes det som helt rätt sak. Multisport är ingen demokrati och Ida och jag hade delat upp bestämmanderätt mellan oss; jag var ansvarig för paddelsträckan och Ida för de andra två. Eftersom vårt mål var att genomföra tävlingen och ha roligt tillsammans och den Ida jag såg uppe på stranden var i riktigt dåligt skick så beslutade jag att hon inte fick fortsätta paddla. Ida var grön om läpparna och blå i ansiktet. Hennes käkar slog högt mot varandra av köld och hennes kropp lydde inte huvudet. Jag ropade åt henne att blåsa i visselpipan för att en räddningsbåt skulle se henne och tillade att vi ses vid växlingen till löpningen på ängen.
Detta beslut innebär att vi inte längre är ett tävlande lag men jag bestämde mig för att oavsett hur Ida mår när jag paddlat de 16 kilometer som är kvar så fortsätter jag resten av tävlingen, med eller utan Ida. Jag har längtat och längtat så mycket efter att få köra tävlingen igen, senaste gången var 2008, sommaren innan jag blev gravid med Sixten. I sommar fyller Sixten 5 år och jag känner mig så fysiskt och mentalt redo att ta mig an Åre igen.
Jag hade 3 kilometer upp till den sista klungan när jag lämnade Ida på stranden och jag började paddla direkt. Snabba effektiva drag med mycket bålfokus i stark rak motvind. Tidigare än jag trott var jag i kapp den första gruppen längst bak, på vägen dit låg kanoter upp och ner som pärlor på ett halsband. Jag lyckades parera 1 meter höga sidvågor vid den första vändningen och plötsligt var den tuffa vinden i ryggen på mig och de höga vågorna som varit motstånd blev nu min bästa vän. Jag surfade och läste vågorna, la mig lite längre ut i sjön för att slippa störas av de framför mig och jag jobbade mig snabbt upp i startfältet. På 18 kilometer plockade jag nog totalt 200 placeringar genom att kunna utnyttja vattnets och vindens krafter och mitt självförtroende var skyhögt efter att ha klarat av ett moment riktigt duktiga personer misslyckats vid. Jag är övertygad om att vi fick ett nytt rekord i antalet brutna lopp idag.
Jag joggade bort till ängen för att lämna min kanot och vidare upp till det växlingsområde där jag hoppades att Ida skulle vänta på mig, i gott skick så klart. Hans mötte mig på vägen och berättade att läkarteamet avrådde Ida från att fortsätta tävlingen men att hon fick bestämma själv. Termometern visade en kroppstemperatur på 33 grader när hon fick hjälp ur räddningsbåten men under de timmar jag paddlade steg den och när jag kom fram till vår löparutrustning kände sig Ida redo att fortsätta.
Jag litar till 100% på Idas omdöme när det gäller sånt här och ifrågasatte henne inte. Vi tog våra stavar och joggade upp till Tottbacken och började den 1200 meter höga stigningen upp till Åreskutans topp. Vi jobbade oss med maxpuls i bröstet och lock för örat upp till toppen och passerade flera deltagare på vägen. Väl uppe på toppen fortsatte vi direkt ner på andra sidan mot baksidan av skutan och Huså. 6 kilometer uppför Skutan tog 75 minuter och de 9 kilometer nerför cirka en timme så vi höll ett riktigt bra tempo och jag kände mig superstark.
Nere i Huså växlade vi till cykling före vår planerade passeringstid och jag som lyckats återhämta mig på vägen nerför berget fick maxpuls direkt. Sedan väntade över två timmar cykling med maxpuls för mig. Jag har bara cyklat ett par gånger de senaste 5 åren och cykelsträckan på
Åre Extreme Challenge är inte att leka med men med Idas superstarka rygg framför mig lyckades vi cykla om massor av killar och ett par tjejer. Jag slet som ett djur men strävade hela tiden framåt med mottot “Jag gör mitt bästa”, om det inte räcker längre så gör det inte det.
När stigarna öppnade upp sig till grusvägar fick jag hjälp av Ida med en snodd mellan cyklarna och jag fick chans att hålla igen avståndet mellan oss. Ida är som en maskin på cykeln. Jag tryckte i mig sportdryck, godis, nötter, vatten och gel under löpningen och cyklingen (på paddlingen var det tänkt att jag skulle äta snickers men den var stelfrusen i bröstfickan). Vi fick släpa cyklarna långa sträckor över blöta och leriga myrar men det var faktiskt på de partierna och de riktigt långa och tekniskt svåra utförsbackarna som vi tog oss förbi de annars superstarka männen. Jag är så imponerad av min egen insats på cyklingen och så glad över att få dela denna upplevelse med Ida. Det tog henne 2 timmar sen ropade hon att hon fått tillbaka normal kroppsvärme igen.
När vi passerade Björnen och Tott fick vi grym pepp och hejarop från våra lokala Åresupportrar och jag blev så himla berörd och ville böla. Med den allra tuffaste stigningen på hela banan bara 2 kilometer från mål så behövde jag verkligen det, tack! Eftersom vi hade cyklat hela banan på träning i onsdags visste vi vad som väntade; nästan 1 kilometer rakt upp för skutan och sedan 16 stycken svängar i en downhillbana i Getrappet, det svåraste på hela cyklingen. Sen målgång på torget.
Jag fick världens draghjälp av Ida uppför till vi inte kunde trampa längre, sedan klev vi av cyklarna och började gå. Vi gick och gick och pulsen dånade i öronen. Jag kände det som att bröstkorgen skulle explodera men Idas ryggtavla framför mig och faktumet att vi passerade killar på vägen upp höll mig uppe över ytan. Väl på toppen av backen och ingången till velodromen bad jag Ida att inte vänta på mig förrän vi var ute. Jag visste hur svårt detta moment skulle vara för mig och jag behövde 100% fokus på mig själv. I trygg fart med bara 3 fotisättningar lyckades jag ta mig igenom downhillbanan och när vi kom ut mitt i skidbacken för att kunna släppa på 100% fart ner till bilvägen och vidare upp till Åre torg fick jag den där euforiska känslan av vetskapen om att jag lyckats med det jag så
noggrant förberett mig för.
Womans Health halvmaraton och Stockholm maraton var inplanerade långpass inför denna tävling och alla tunga marklyft och knäböj jag gjort under vintern syftar till att öka stabiliteten i mitt bäcken och muskelmassan i ryggen för att kunna paddla fort, springa med stavar uppför ett berg och släpa cykel genom träsk, under en sån här utmaning får kroppen utstå extremt hög belastning. Varenda minut som jag har lagt ner på detta projekt har gett 100% utdelning i och med att jag till 100% under hela dagen kände jag hade 100% kontroll över kroppen. Kroppen svarar på det som hjärnan vill. Det är eufori.
Vid målgången visade det sig att vi var det första laget i vår klass som passerade mållinjen och sjävklart var det surt att vi inte kunde fullfölja tävlingen som ett riktigt lag men jag känner mig så glad och nöjd över att skickat tillbaka Ida till till Åre så att jag fick ha med mig henne på de andra sträckorna. Förr eller senare hade hon fått bryta paddlingen ändå och nu gav jag henne tid att värma upp sig och ladda om. Den tiden gjorde så att hon orkade fullfölja resten av tävlingen helt utan missar och tveksamheter. Som en maskin.