Lofsan

Allra käraste Sixten

Jag vill börja med att tacka alla ni vänner och läsare, kända som okända som lämnat meddelanden och peppat oss!

Sixten är vid gott mod idag. Han får fortfarande smärtlindring var fjärde timme men däremellan både pratar och skrattar han. Nätterna är värst, då verkar Sixten ha riktigt ont och gråter en stilla gråt i sömnen. Jag vyssjar och buffar och sjunger så att han ska känna sig lugn och trygg men han är väldigt ömsint, ynklig, kramig och sårbar.

Jag lägger upp några bilder för att visa hur de här två dagarna tett sig för oss, först tänkte jag ta en paus från bloggen, men den ligger mig så nära och jag vet att jag i efterhand kommer att vilja läsa om dessa dagar.

Vi skar ut lagom mycket för att gipset ska få plats.

Sixtens nya min ackompenjeras av ett morrande utan dess like!

Det går att leka även om man är handikappad

En glad, mätt och kladdig kille

Trots gipset kan Sixten sitta själv!

Har du borstat tänderna?!

Jag känner mig i betydligt bättre form idag jämfört med igår som var en riktig helvetesdag, jag ville bara försvinna. Gråtklumpen har flyttat från gommen ner i halsen vilket innebär att jag inte börjar gråta varje gång jag öppnar munnen, utan bara i bland.

Dagens lista:

-Anmäla skada till försäkringsbolaget.
-Ringa BVC och berätta vad som hänt.
-Boka ny röntgen.
-Boka läkarkontroll på ortopeden.

Vi har fått en tid för att röntga benet ytterligare en gång och i samband med det ska vi träffa en läkare som bedömer hur vi ska gå vidare med Sixtens vård och rehabilitering.

Idag har vi varit hemma hela dagen och myst under täcket i soffan. Sixten kan ligga både på mage och rygg och leka kortare stunder men rörligheten är klart begränsad med en stor gipsklump som väger massa. Han är frustrerad över att inte kunna ta sig till leksaker genom att åla eller rulla och tålamodet tryter snabbt. I eftermiddags gick vi alla tre en promenad ner till NK och fikade semla, sedan gick vi förbi Gstar och tröstshoppade lite kläder åt oss vuxna. Jag köpte något så värdsligt som ett par jeansshorts att ha på Gran Canaria om några veckor. Hans köpte en cool hatt, en jeansjacka och ett par byxor. Skönt att få vara lite ytlig när tankarna annars är väldigt mörka just nu.

Jag vägrar att använda trehjulingen efter olyckan så Sixten fick åka framåt i fyrhjuling istället.

Än en gång; tusen tack för ert stöd i den här tragiska perioden i Sixtens, och mitt liv. Jag är övertygad om att vi kommer att gå stärkta ur det här, men just nu känns det tungt. Jag har läst alla era sms, facebookmeddelanden och bloggkommentarer och känner mig glad över att så många och så bra människor finns för oss!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

Skriv kommentar

  • Svara Kattis 8 februari, 2010 at 21:25

    Hej!
    Hittade hit från en annan blogg och läste om Sixtens olycka och fick tårar i ögonen. Jag ville bara skicka en värmande kram. Det är lätt att klandra sig själv när något går fel men svårt att ge sig själv en klapp på axeln när man gjort något bra, t.ex. agerat helt rätt efter en olycka. Det är bra föräldraskap det! Tur att du verkar ha bloggläsare som påminner dig om det så länge! Hoppas Sixten kryar på sig och slipper gipset snart och att ni alla får fortsätta må bra tillsammans.

    [Svara]

  • Svara Minna 8 februari, 2010 at 22:08

    Vad härligt att se att lilla Sixten är go och glad trots gipset och den hemska olyckan. Fortsätt krya på er och ta vara på varenda sekund! /Minna

    [Svara]

  • Svara Alex 8 februari, 2010 at 22:20

    Åh Lovisa, vad skönt att se Sixten le på bilderna! Jag har tänkt så himla mycket på er sedan i söndags då du berättade på Facebook, så det känns bra att se att ni verkar må bra.

    Mys tillsammans så mycket ni kan! Kramar

    [Svara]

  • Svara Denise 8 februari, 2010 at 22:37

    sv: Varsågod! Det var de minsta jag kunde göra! Visst kommer det bli bättre med tiden, tiden läker alla sår. Men låt det ta den tid det behövs så blir det säkert mega bra sen. Ta hand om er 🙂 Efter regn kommer solsken brukar jag alltid säga! Kram

    [Svara]

  • Svara Amanda 8 februari, 2010 at 23:35

    Jag älskar hans leende!

    [Svara]

  • Svara Plutten 9 februari, 2010 at 00:37

    Min yngsta systers höft låg fel när hon föddes. Och läkaren missade felet när han ”rullade på höfterna”. Det upptäcktes senare under en rutinkontroll och hon fick först ligga inlagd väldigt länge för att töja ut benen i spagat, sedan blev hon gipsad i spagat i cira ett år. För att höften skulle liksom hoppa tillbaka där den ska vara. Om det upptäckts bara en månad senare så hade hon suttit i rullstol idag.

    Alla föräldrar som klarar av ”handikappade” barn är STARKA! Så vill skicka stora varma och enorma kramar till er!

    [Svara]

  • Svara unique 9 februari, 2010 at 10:01

    Han ser ju hur nöjd ut som helst. Lite nya kläder är ju aldrig fel heller =)

    [Svara]

  • Svara Jenny 9 februari, 2010 at 10:15

    Fina, fina Sixten! Vad skönt att han verkar vara så glad trots allt. De här två veckorna kommer att gå fort ska du se, och rätt som det är ska ni iväg till Gran Canaria och mysa. Ta hand om varandra! Kramar!

    [Svara]

  • Lämna kommentar